Marita och Rea Wilenius har sparat varje kort de fick av sin far.

"Mamma grät ensam, i smyg"

De stupades dag.

”Jag kommer nog snart hem bara du lite väntar”, skrev pappa i ett kort från fronten. Marita och Rea Wilenius var en gång Församlingsbladets krigsfadderbarn.

17.5.2019 kl. 14:54

Marita Wilenius minns att hon en gång var på promenad med sin pappa. Han bar henne i famnen.
– Så stannade han och sa: ”Nu ska vi inte gå hem, för jag vet att det har kommit ett brev som jag inte vill att ska komma.” Det var inkallelsen.

Lillasyster Rea Wilenius minns att pappa kom hem på permission.
– Jag kommer ihåg att mamma sa att han inte fick komma in, han måste lämna militärkläderna i tamburen. De var fulla av löss.

Valfrid ”Valffu” Gustav Wilenius överlevde Vinterkriget, men stupade i början av Fortsättningskriget i Maanselkä. Han var 34. Då var flickorna Marita och Rea sex och fem år, deras lillebror Ole Volmar bara tre veckor.

Dödsbudet kom via den legendariska Helsingeprästen Otto Weckström. Det sägs att det tärde så hårt på honom att bära bud om dem som stupat att han fick magsår. Marita minns Weckströms besök tydligt än idag.
– Vi bodde hos mammas moster i Malm, på övre våningen. Mamma och jag hörde mammas moster säga: ”Å nej, nu kommer Otto Weckström!” Vi hörde henne skrika: ”Reino! Reino!” Det var hennes enda son, som också var vid fronten. Mamma och jag rusade ner, Otto Weckström steg fram och sa: ”Det är inte Reino, det är Valffu.” Så tog han mamma i famnen. Hon svimmade.

Marita minns hur kistan anlände med tåget till Malm, och hur flickornas mamma Regina, med stöd av sina syskon, steg in i kapellet för att identifiera sin man.
– Jag smög in, jag var så liten och mager så ingen såg mig. Lyckligtvis var jag för kort för att se något. Han hade blivit skjuten i ansiktet.

Hon minns begravningen i stora kapellet i Malm.
– Där fanns så många människor att alla inte rymdes in. Pappa var sådan att han alltid hjälpte alla.

Rea minns ingenting från begravningen. På fotot de båda har en kopia av står två små flickor vid kistan. De är mycket allvarliga, deras unga, svartklädda mor är förkrossad.
– Hon gifte aldrig om sig. Det kom nog sådana som försökte, men de fick kalla handen.

Kriget och den stupade fadern blev ett saknadens hål i dem alla. De pratade inte om det – det gjorde man inte, säger de. Alla som är aktiva i föreningen Svenskfinlands Krigsänkebarn säger samma sak.
– Vi fick inte veta något om hur det gått till när han dog. Det pratade man inte om, det skulle vara tyst, säger Rea.

Och deras mamma grät, men aldrig offentligt.
– Hon grät ensam, i smyg. Ensam i sängen, säger Marita.
De kände att hans ande svävade i hemmet. Fotot stod framme – han var älskad! – och de var stolta över honom.
– När man älskar någon på det sättet blir han tillslut en gud. Han stiger i graderna. Min bror som aldrig såg sin pappa sa en gång att han kommit lättast undan. Men inte skulle jag vara så säker på att det är så, säger Marita.

De vet att de liknar sin pappa. Marita är mörk, som han, hon tycker om att skriva dikter, som han gjorde. Rea är ljusare men har pappas drag, och deras bror Ole Volmar är som en kopia av pappa – fast längre.

Men det var inte lätt att växa upp utan pappa.
– Alla kusinerna hade ju pappor. När det hände någonting – när vi skidade och skrinnade och cyklade, om någon föll – då sa de alltid att de går till pappa och berättar. Vi hade ingen pappa att gå till, säger Rea.

Deras mamma jobbade på kontor om dagarna, om kvällarna maskade hon nylonstrumpor i en handarbetsaffär. Mormor tog hand om dem, och mormor hade alltid bråttom. De minns henne som en skepnad som ofta stod vid spisen.

De har sparat allt om sin far: dikter, brev, tidningsurklipp. De visar upp korten som han skickade från fronten, sönderslitna av barnhänder som läst dem om och om igen.
”Tack för hälsningarna lilla Rea. Mamma skrev att du har lite ledsamt efter mig. Jag kommer nog snart hem bara du lite väntar. Hoppas att du är en snäll och lydig flicka. Kanske bocken kommer ihåg dig sedan. Har du tagit fram kälken redan? Du ska nu låta storasyster lite åka också, för hon har sin kälke sönder. Du har ju alltid varit så snäll.”

Till alla som är unga idag skulle de vilja säga: det är hemskt med krig. De minns fortfarande hur det kändes att sitta i grannens jordkällare under bombningarna.
– När vi bodde hos mormor i Malm fanns där ett litet fält där vi brukade skrinna. Mormor och mamma lade vita lakan på oss när vi skulle springa till jordkällaren – för det var vinter. Då landade bomber på det lilla fältet, och där blev för evigt en stor grop, som sedan fylldes med vatten. Mormor och mamma ropade: ”Ner! Ner!” Där låg vi med våra vita lakan, säger Rea.

På de stupades dag ska de till Malms begravningsplats, som de brukar.
– Jag minns ju nästan inget av pappa, men när jag ser hjältegraven och hör musiken och ser uniformerna är det som om något skulle vakna i mig, en känsla som jag inte kan sätta ord på, säger Rea.
Deras mor Regina ville inte att hennes man skulle ligga i hjältegraven. Han fick en egen grav, för hon ville en dag ligga där, bredvid honom. Och döttrarna lovade att de så länge de lever ser till att graven alltid pryds med rosor.

Sofia Torvalds



KAPELLFÖRSAMLINGAR. I vår blir Bergö och Petalax församlingar kapellförsamlingar i Malax församling. Bergö kapellråd har redan hunnit samlas till sitt första möte. 12.4.2023 kl. 15:41

PÅSK. Påsken kan ses som en kulmination av känslor. Men egentligen kunde man säga att det är påsk året om när man ser till hela känslospektret av misslyckanden, lidande, felsteg, förlåtelse och att livet fortsätter, konstaterar Patrica Strömbäck. 5.4.2023 kl. 18:00

GLÄDJE. Ester Laurell har en medfödd inneboende livsglädje. Den har hon fått i sitt barndomshem och i sina tonårs första kristna gemenskap. Sedan följde en 40 års paus då livet fyllde på med annat; erfarenhet, upplevelser, sorger, som i dag ger hennes glädje djup. 9.4.2023 kl. 17:00

PEDERSÖRE. Kyrkoherden i Petrus församling i Helsingfors, Daniel Björk, söker motsvarande tjänst i Pedersöre. Han är den första som söker tjänsten, vars ansökningstid går ut den 19 april. 7.4.2023 kl. 17:15

sorg. Sorgen drabbar oss alla, förr eller senare. För den som kämpar sig igenom den kan långfredagen komma som en lättnad. KP talade med Katarina Gäddnäs dagen efter att hon jordfäst sin pappa. Hon tycker om långfredagens gudstjänst för att den är avskalad och hjärtskärande. Som våra liv, ibland. 7.4.2023 kl. 10:00

KOLUM. Kanske du vågar gå in i en kyrka, sätta dig längst bak och se på altaret som är draperat i svart. Kanske du kan sörja dina osynliga sorger. Kanske du kan sörja krossade drömmar, skilsmässor, missfall, husdjur och att ingen älskade dig så mycket som du behövde. 7.4.2023 kl. 10:53

Ukraina. Folket i Ukraina lider. De dödas, lämlästas och tvingas lämna sina hem. Familjerna är trasiga och lever under konstant tryck. Man vet inte vad nästa missil träffar. Pastor Oleksandr Pokas vill ändå inte jämföra det med Kristi lidande. Kristus är unik och hans lidande kan inte jämföras med någon persons eller nations, säger han. 6.4.2023 kl. 15:33

STRUKTUR. En utredning av församlingsstrukturen i Korsholm inleds i vår. – För att vi ska kunna säkerställa verksamhet i alla församlingar måste något göras, säger Mats Björklund som är kyrkoherde i Korsholms svenska församling. 5.4.2023 kl. 16:18

Åland. I Getakören är den yngsta sångaren fem år och de äldsta pensionärer, huvudsaken är att ha roligt – och kören dirigeras av rullstolsbrukaren Miina Fagerlund som dirigerar med ansiktet när armarna inte orkar. ”Graven är tom!” ska de sjunga triumferande i påsk. 5.4.2023 kl. 14:15

ORD. Räck upp handen den som vet varifrån dymmelonsdagen fått sitt namn! Och visste du att memman kanske också propsar på att vara lite religiös om man tittar långt tillbaka i tiden? Ifall du aldrig fått koll på när påsken infaller: Skyll på de tidiga kristna! 5.4.2023 kl. 11:54

KOLUM. Biskopens påskhälsning är en inbjudan att vandra vägen tillsammans och med Gud. 8.4.2023 kl. 08:00

gospel. Gospelgurun Ragnhild Hiis Ånestad leder gospelkören Oslo Soul Children. Hon besöker Helsingfors i april för en körfestival för barn och unga. 3.4.2023 kl. 08:00

Helsingfors. Mathias Sandell gillar den gamla musiken som hör ihop med stilla veckan inför påsk. Han är musikmagister från Sibelius-Akademin och vikarierar som kantor i Petrus församling. 23.3.2023 kl. 08:43

USA. När en tornado var på väg mot den amerikanska staden Amory i Mississippi valde meteorologen Matt Laubhan att börja be – mitt i direktsändning. 30.3.2023 kl. 11:37

FÖRFÖLJELSE. 380 miljoner kristna i världen blir förföljda och diskriminerade, skriver Open Doors i sin senaste årsrapport. Finländare som turistar i Turkiet, Marocko, Egypten eller Vietnam tänker kanske inte ens på det. 7.2.2025 kl. 18:47

Personligt. Simon Westerlund har alltid fascinerats av berättelser – från barndomens sagor till historiens stora skeenden. Hans resa har tagit honom från från studier i historia till läraryrket, och från den Evangelisk-lutherska kyrkan till den ortodoxa tron. 29.1.2025 kl. 15:41

KYRKOR I USA. Varumärket Proud Boys har betecknats stå för rasistisk nyfascism och våld i USA. Nu ägs rörelsens namn av en afroamerikansk kyrka i Washington som de vandaliserat. 7.2.2025 kl. 13:03

ANDLIG TORKA. Ivern är borta. Gud är tyst och bönen en ansträngning. Någon gång bestämde vi oss för att tro, kanske nyligen eller kanske för trettio år sedan. Det var så fint på den tiden! Det var så lätt att be. Vi var så ivriga. Vi tänkte att vi hade listat ut allt: så här skulle det härefter vara i vårt liv, så här helt och kärleksfullt och hängivet. Vi tänkte att det skulle vara lätt. Vi tänkte att vi hade hittat hem. 6.2.2025 kl. 12:10

ÅRETS KANTOR. Utmärkelserna har haglat tätt för Lisen Borgmästars. Under tre efterföljande dagar fick hon vetskap om en utmärkelse per dag. Nu senast har hon blivit utsedd till Årets kantor 2025. 5.2.2025 kl. 22:01