Martina Harms-Aalto är ny förtroendevald i Johannes församling.

Röstmagnet i Helsingfors vill att kyrkans tröskel är låg

nyvald. Martina Harms-Aalto vill jobba för en församling som har högt till tak, låg tröskel och inget skräp som sopats under mattan. 14.12.2018 kl. 13:35

Martina Harms-Aalto, verksamhetsledare för föreningen Finlandssvenskt samarbetsforum, var en av röstmagneterna i församlingsvalet i november. Hon fick 303 röster i valet till Gemensamma kyrkofullmäktige och 172 röster i valet till församlingsråd.
Hon tror att röstvågen delvis beror på att hon är bekant från lokalpolitiken och från organisationssammanhang.
– Men jag hoppas också att det har att göra med att människor vet att förändring tilltalar mig och att jag inte är rädd för förändringar – förändringar sker vare sig man vill det eller inte.

Sedan hon döptes har Harms-Aalto varit medlem i Deutsche Gemeinde, men när det blev dags att kandidera i församlingsvalet blev hon medlem i Johannes församling.
– Jag har sett att det finns rum för mig, och kanske till och med en beställning

Hon tänker sig att de som röstat på henne ser henne som en liberal och tolerant kraft. Hon har fått en del signaler som tyder på att en del av dem som gav henne sin röst aldrig tidigare röstat i församlingsvalet.
– Jag har funderat mycket på det här med kyrkan och förändring. Det finns människor som känner att det är smärtsamt att kyrkan förändras, det kan kännas dogmatiskt eller teologiskt besvärligt. Då måste man fråga sig var vi skulle vara idag om kyrkan inte skulle ha förändrats alls under de senaste 2 000 åren. Hur skulle den kyrkan se ut, var är den rätta punkten att stoppa utvecklingen? Jag tror inte att den punkten finns.

Hon menar att kyrkan är tvungen att vara samhällstillvänd om den vill att någon ska lyssna på det budskap den vill föra fram.
– Om man vill att större skaror ska söka sig till kyrkan måste man använda ett språk som moderna människor förstår.

Tror du att det finns något som en typisk storstadsförsamling som Johannes kan göra för att inte förlora de medlemmar som har väldigt lösa band till kyrka och församling?
– Jag har funderat mycket på en sak som jag vet att också varit aktuell i Johannes: den tilltagande ensamheten i samhället. Det är en ensamhet som inte är knuten till var du bor och vem du råkar vara. Människor kan vara ensamma fast de lever med någon. I vår längtan efter gemenskap finns mycket som skulle kunna bli verksamhet i en församling, förutsatt att vi hittar det rätta sättet att nå ut.
Och hur gör man det? Hon har inga lätta svar på den fråga som de flesta församlingar ställer sig just nu.
– Men jag tror det måste vara kravlöst. I en värld där folk har lättare att prata om sex än religion måste man hitta ett språk och en stämning av att det är högt i tak, så att folk inte blir skrämda genast i början. För den som inte varit i kyrkan på länge är tröskeln att gå i en högmässa enorm.

Hon menar inte att kyrkan ska vara en basar där alla får beställa vad de vill, men nog ett ställe där man blir tillfrågad om vad man behöver.
– Hyser jag en barnslig övertro på att just jag ska kunna göra en jättestor förändring? Nej. Jag är ju bara en av medlemmarna i församlingsrådet. Jag ser det mer så att jag blivit ledd i den här riktningen och nu sätter jag ner möda och tankearbete och energi på att göra vad jag kan.

Att hon nu är redo att satsa tid och energi på att jobba för församlingen har att göra med att hon känner sig kallad att göra det.
Astrid Segersven sa en gång till mig att gå i beredda gärningar, och det tyckte jag var något av det finaste någon någonsin sagt till mig. I den förtröstan har jag försökt leva.
Hon möter ibland människor som är ganska förvånade över att upptäcka en sådan sida hos henne. Är hon alltså religiös?
– I Grankulla, där jag växte upp, upplevde jag att det mest aparta man kunde göra för att sticka ut var att bli församlingsaktiv. Jag hade ett behov av att vara apart så jag sökte mig till ungdomsverksamheten i församlingarna i Esbo och Grankulla.

Många år senare uppdagades att en församlingsanställd utnyttjat och trakasserat flickor i precis de sammanhang där Harms-Aalto själv var aktiv.
– Skulle jag ha vetat vad som hände under de åren i den församlingen, sådant som inte tålde något som helst dagsljus och var kriminellt, så hoppas jag att jag hade gjort något åt det. När jag som vuxen fått veta om det som hänt har jag använt ganska mycket tid för att förstå varför ingen förstod vad som pågick. Och jag har haft svårt att förlåta mitt femton–sextonåriga jag för att jag inte såg. Men jag såg inte.

Hon påpekar att det inte bara är i kyrkliga sammanhang som man längtar efter att få sopa besvärliga incidenter under mattan.
– Det är lite av ett minoritetsbeteende. Man ska inte stöka till det för det blir så dålig stämning. Jag har upplevt att man i organisationer lätt tänker att vi inte ska blanda in jurister, för det blir så dyrt. Nu är jag visserligen gift med en jurist och därför partisk, men jag kan säga att det som verkligen blir dyrt är om du inte blandar in jurister. Det kostar också annat än pengar.

Hon påpekar att övergreppen i Esbo svenska församling sköttes bra sedan när man äntligen tog itu med dem.
– Men varför tog det så länge?

Samtidigt finns det andra frågor där hon känner att präster och församlingar varit otroligt modiga.
– När samhället och våra beslutsfattare stuckit huvudet i busken eller fattat katastrofala beslut har församlingar gjort mycket för de svagaste. Kyrkor och församlingar har gjort mycket för att ta hand om människor utan några som helst rättigheter.

För några år sedan ordnade hon en konsert i Johanneskyrkan till förmån för flyktingar. Över 800 personer kom.
– Den typens mobilisering kan man inte göra varje vecka, men alla de där människorna finns därute. Hur tar man vara på den kraften? Skulle den kunna bli verksamhet? Hade jag varit aktiv i församlingen då konserten ordnades hade jag sagt: I det här hörnet kan du anmäla dig till det här, i det här hörnet till det där, och här kan du få själavård. Lite som i Tomasmässan.

De tre Helsingforsförsamlingarna är ganska nischade, och Johannes församling är den som uppfattas som ”högkyrklig”. Vad tror du om det?
– Jag är inte helt säker på att jag ens förstår vad begreppet ”högkyrklig” innebär. Till den delen jag förstår det är jag inte väldigt högkyrklig själv. Om man med högkyrklighet menar att det är viktigt att till exempel i högmässan göra saker på ett visst sätt så är det just sådant som kan skapa ett avstånd, det kan vara ett sätt att stöta bort människor. Om de uttrycken känns väldigt viktiga kan man kanske fundera på om de kan finnas där tillsammans med andra uttryck.

Hon påpekar att det blåst en del kring Johannes församling och att den blåsten verkar ha avtagit något.
– Blåser det fortfarande där inne så kommer jag att veta om det snart.

Men hon vill inte komma med deklarationer förrän hon bekantat sig med församlingens arbete inifrån. Det som hon kan säga redan nu är att hon är beredd att satsa tid och möda på sitt engagemang.
– Jag har inte ställt upp i det här valet för att vara en gummistämpel.

Sofia Torvalds



Bidrag. Bo och Gunvor Skogmans minnesfond är en allmännyttig fond för kristen verksamhet i Finland och utlandet. 10.9.2024 kl. 14:20

betraktat. ”Kom ihåg att ni kan berätta om alla era problem till Jesus”, säger barnledaren under miniorandakten. Jag är nio år och lyssnar uppmärksamt medan lågan från andaktsljuset i mitten av ringen fladdrar. Bredvid ljuset på golvet ligger den lilla ljussläckaren av metall. Snart ska någon av barnen få använda den när andaktsstunden är slut. Det är inte min tur idag. 8.9.2024 kl. 15:09

BISKOPSMÖTET. Biskop Mari Leppänen fick stöd av centrala namn i biskopsmötet. Hon ville rösta ut Sley och Kansanlähetys som bygger nätverk för dem som motsätter sig kvinnor som präster. Vid mötet som hölls på Åland föll rösterna 7 – 3. 6.9.2024 kl. 10:25

FÖRLUST. För fem år sedan förlorade Anders och Iris Värnström sin son. Det var en tid präglad av chock, sorg och oro över att något förblev osagt. Men också av att tvingas öppna sitt vuxna barns post. – Jag kände bara att det inte var min sak att göra. Ändå behövde jag göra det, säger Anders. 5.9.2024 kl. 16:45

KYRKHELG NORD. I år har Kyrkhelg Nord väckt känslor i alla läger, både inom och utanför kyrkan. – Jag är tudelad inför utvecklingen, säger Per Stenberg, kyrkoherde i Karleby svenska församling. 4.9.2024 kl. 10:56

UNGDOMSFRÅGOR. Christer Romberg är ny sakkunnig i ungdomsfrågor, men på fältet är han redan gammal i gemet. 2.9.2024 kl. 17:01

BÖCKER. Christa Mickelsson och Sofia Torvalds är kolleger på Kyrkpressen, men också goda vänner. De är båda bokaktuella i höst. I sina nya böcker avhandlar de hur man reser sig efter ett fall, respektive hur man egentligen ska tas med livssorgen. 1.9.2024 kl. 19:06

fotboll. Borgå stifts lag Ankdammen United var det mest jämställda laget i kyrkans turnering Gloria Patri – men tyvärr räckte det inte ända fram. – Vi kämpade hårt men det var tungt, konstaterar lagledaren Kristian Willis och lagkaptenen Lukas Brenner efter en svettig dag i Vierumäki. 30.8.2024 kl. 17:36

kyrkkaffe. Stämningen på kyrkkaffet är inte alltid hundra procent avslappnad – men det gör ingenting. Vid kaffebordet lär vi oss också att möta människor som inte är som vi eller tycker som vi, skriver Edit Koskinen. 28.8.2024 kl. 16:43

festival. Att retreatgården Snoan fortfarande finns, behövs och verkar, det ska firas den 13–15 september. – Vi ser fram emot en fest med glädje, en fest för vad som varit och för vad Snoan har betytt, säger Kalle Sällström. 28.8.2024 kl. 16:17

SPLITTRING. För tjugo år sedan grundade Robin Nyman och Matti Aspvik en gudstjänstgemenskap i Jakobstads svenska församling. Sedan lämnade de församlingen, och många följde med in i den nya gemenskapen. Idag ser de att de gjorde mycket genuint och fint – men de ser också uppror, besvikelse och att de fastnade vid perifera saker. 26.8.2024 kl. 15:36

konflikt. Puls Helsingfors och Christoffer Perret svarar på frågorna kring gemenskapen som lämnat Petrus församling i fråga-svar-form på Puls Helsingfors webbsida. ”Vi fick klara besked”, säger de – men kyrkoherde Pia Kummel-Myrskog menar att diskussionen knappt hann börja. 25.8.2024 kl. 11:57

SPLITTRING. En stor del av de lekmän som varit aktiva i Puls-gemenskapen i Petrus församling i Helsingfors lämnar Petrus och bygger något nytt. De hade sin första samling i SLEY:s utrymmen i Helsingfors igår, söndag. 19.8.2024 kl. 14:33

SÖNDAGEN. Vi människor söker mening, vi söker förklaringar och logiska resonemang för att kunna förklara världen. Vi vill kunna förklara det vi ställs inför, särskilt då olycka drabbar oss. Varför sker det här? Varför sker det här mig? 18.8.2024 kl. 09:00

diakoni. Några diakoniarbetare runtom i Borgå stift kommer blogga på Andetagbloggen varje fredag med en text som tangerar diakoni på något sätt. 16.8.2024 kl. 19:09

Personligt. – Jag tror att vår tid på jorden handlar om att lära oss att älska. Att vara så goda vi kan. Jag tycker att vi borde vara mer ödmjuka inför vad det innebär att vara människa, säger skådespelaren Anna Hultin. 18.2.2025 kl. 10:13

PULS. Det har gått ett halvt år sedan de aktiva i det karismatiska lekmannakonceptet Puls lade ner i Petrus församling i Helsingfors och gick sin väg. Kyrkpressen tittar på vad som hände sedan. 17.2.2025 kl. 19:00

litteratur. Då Emma Ahlgren skriver fiktion är det roligt, absurt, vasst och mörkt. Men hon påminner om att det i verkligheten finns hjälp mot mörker. Det finns terapi och medicin. Och djur. Och ibland också Gud. 14.2.2025 kl. 13:37

GRÖN OMSTÄLLNING. Nina Långstedt är den sjunde generationen som odlar jorden på Krämars i Svartå, Ingå. Hon vill göra allt hon kan för att rädda inte bara Krämars utan hela planeten för framtidens generationer. – Det är hopplöst, men vi måste göra det ändå. 13.2.2025 kl. 09:43

ungdomens kyrkodagar. – Det som var särskilt fint i år var att vi kom till att ingen ska pushas ut från församlingen bara för att vi har lite olika värderingar, säger Mona Nurmi. 12.2.2025 kl. 18:26