När Rigmor Holsts pappa föddes var han svårt sjuk och måste opereras för att inte dö, men operationens utgång var oklar. Hans föräldrar lyfte upp honom inför Gud och sa: Om han har en uppgift för Guds rike, låt honom överleva.
Som genom ett mirakel överlevde pojken. Men hans mamma, Rigmor Holsts farmor, fick vänta i fyrtio år på att bönen skulle gå i uppfyllelse.
– Mina föräldrar var sexton år när de började vänta sitt första barn.a De var nio–tio när kriget började och 14–15 när kriget slutade, på sätt och vis hade de ingen barndom. Jag växte upp med en barnatro på grund av min farmor, men sedan kom tonåren och det var jobbigt. Vi hade ganska lösa tyglar, för mamma och pappa hade inte själva levt fläckfritt och tyckte inte att de hade mandat att varna oss för något.
När Rigmor Holst var tonåring kom hennes föräldrar till tro. Farmor hade bett för sin son i fyrtio år – efteråt sa hon att det var tur att hon inte visste att det skulle räcka så länge.
Mörker i tonåren
Rigmor Holsts tonårstid var svår. Hon miste nästan sitt liv i en drunkningsolycka och blev svårt deprimerad.
– Jag hade en tro, men mina första år som kristen var tuffa. Jag hade ju inte vuxit upp inom kyrkan och hade inga kristna vänner. Med facit på hand ser jag att jag kom igenom på andra sidan först då jag var omkring tjugo.
Hon har lärt sig att inte förakta den tro man bekänner när man är ung, men också att man behöver vägledning.
– När jag växte upp var budskapet: Tro på Jesus och kom till kyrkan så ordnar allt upp sig. Men så är det inte. Ungdomar behöver också normer att leva efter och undervisning, och att vuxna lägger sig i på ett positivt sätt.
Som predikant och evangelist har hon mött många tonåringar som lever i samma mörker som hon levde i under sin tonårstid.
– När jag träffar dem försöker jag få dem att förstå att de inte kommer att vara i mörkret för evigt, det finns en väg ut.
Själv fick hon som 18-åring hjälp av en pensionerad präst.
– Det var han som för första gången undervisade mig om att Jesus även dog för själslig skada, för psykisk svaghet, inte bara för våra synder och sjukdomar. Jag fick möjlighet att tala med prästen i enrum, men när jag sedan skulle träffa honom tappade jag totalt all frimodighet: hur skulle jag kunna berätta för honom om min ångest och panik och min fruktan för döden? Jag ville egentligen inte dö, men jag hade inte redskap för ett liv som var värt att leva.
Läs hela intervjun med Rigmor i Kyrkpressen 31/2017.