Carolina Lindström,
tf kyrkoherde i Saltviks församling, Åland
– I Saltvik vet alla att det är jag som är prästen, så det blir många spontana samtal. Det händer att små barn springer fram till mig och griper tag om mitt ben. Det är säkert för att Saltvik är ett så litet samhälle. När vi tog emot flyktingar i vår kommun var jag med. Det var muslimska familjer, och de förstod nog inte vad jag var för något. Nunna kunde jag inte vara, för jag hade inget dok. Och inte kunde jag vara präst, för jag var ju inte man. För dem var jag något slags UFO.
Ingemar Johansson,
kyrkoherde i Hammarlands församling, Åland
– Jag har någon gång deltagit i Prideparaden på Åland, i år var jag inte med i själva paraden men deltog lite på sluttampen. Jag gick på kaffe och stötte ihop med medlemmar från Stockholms gaykör. ”Är du riktig präst?” frågade en av sångarna, han tyckte det var så roligt att träffa någon som verkligen var präst och inte bara fejkpräst, någon som klätt sig i prästdräkt för skojs skull. Så han tog en bild på oss tillsammans.
Stefan Forsén,
kyrkoherde i Matteus församling, Helsingfors
– En gång satt jag på metron iklädd prästskjorta, och på sträckan mellan Östra centrum och Igelkottsvägen var det en kvinna som tilltalade mig. Hon skulle på resa, sa hon, och behövde förbön. Så jag bad för henne där, på den sträckan. Efteråt frågade hon: Tror du att det var okej fast jag är pingstvän? Det tyckte jag.
Tuija Wilman,
kaplan i Ekenäsnejdens svenska församling
– Jag måste se empatisk ut för folk kommer hela tiden fram och pratar med mig. Till exempel om jag står på en spårvagnshållplats i Helsingfors med prästskjortan på, då frågar de: Onko sulla aikaa? (Har du tid?) De berättar om sina bekymmer. I Ekenäs där jag jobbar kan det hända att jag möter någon församlingsbo vid frysdisken, och vi pratar en stund. Och sen säger jag: Kanske vi bokar tid för samtal? Och då gör vi det. Jag tror att det är bra att ha prästskjortan på sig när man rör sig med cykel på stan, eller i butiken. Jag har också vågat mig in på Alko fast jag haft prästskjortan på mig, men då har jag ibland fått sneda blickar. Bara om jag är riktigt trött och vet att jag inte orkar med samtal just då tar jag av mig prästkragen.
Johan Eklöf,
pensionerad präst, Kristinestad
– Jag drar av mig prästkragen om jag kör för fort, skrattar Eklöf. – Jag har suttit åtskilliga gånger på buss och tåg med prästkragen på, och det har aldrig hänt att jag fått sitta i fred och läsa en bok. Det slutar alltid med ett gott samtal. Jag tänker att det är min uppgift att ha den på mig och prata med människor som vill prata med mig. Det handlar mest om att de gått igenom svåra saker och behöver någon som lyssnar. Jag tror att prästkragen måste ackompanjeras av en vänlig blick för att folk ska våga komma fram och prata.
Kira Ertman,
kaplan i Esbo svenska församling
– Jag jobbar i en stor stad, så det som oftast händer är att folk stirrar på mig, tittar, men inte vågar inleda ett samtal. En gång satt jag i bussen med prästkragen på, bakom mig satt ett ungt par. Jag hörde dem viska bakom mig: ”Vad är det där för en tröja som hon har på sig?” De visste att det var något speciellt med kragen, men inte att den betydde att jag är präst.
Wille Westerholm,
tf kaplan i Ekenäsnejdens församling
– Jag tycker det känns bra att gå omkring i prästkrage, den borde alltid vara synlig. Folk kommer ofta fram till mig och börjar prata. De börjar kanske med att berätta om sina åsikter i någon aktuell fråga, sen följer en djupare diskussion. De kan också berätta om sitt tvivel och undra varför de skulle behöva gå i kyrkan.
Henry Byskata,
pensionerad präst, Vasa
– Kato pappi! har jag fått höra på stan. Och ibland lite elakare: Se på prästfan! Då brukar jag svara: – Jag är Henry, bara. Men jag har också suttit ner med okända människor och haft fina diskussioner. När man går omkring med prästskjortan är man lite av ett reagensmedel, man har en funktion. Det är okej.
Jessica Bergström,
kaplan i Korsholms svenska församling
– Jag kan få gå före i kassakön när jag har prästkragen på mig, det har hänt några gånger. Om jag har bråttom säger jag tack och går före i kön. Folk hälsar ofta på mig på stan, jag jobbar på en liten ort, så de vet vem jag är om jag går i prästkrage. Utan krage är jag mer anonym. Men in på Alko har jag nog inte vågat mig, inte med kragen på.
Fred Wilén, tf kaplan
i Borgå svenska domkyrkoförsamling
– När jag var en ganska grön präst satt jag på torget i Borgå och drack kaffe, med prästkragen på. Då kom en originell dam med hund fram till mig och började tala. Hon berättade att Moses egentligen var rastafari och att den brinnande busken var en cannabisplanta. Jag gav henne mitt visitkort, och fick märkliga sms av henne ett tag framöver.
Och vad svarade du på det där med att Moses var rastafari?
– Jag svarade som man brukar göra: ”Aha”, ”okej” och ”du ser på det så”.
