Sånger vid randen av ett grått hav är inte en pjäs för den som vill gå på teater för att luta sig tillbaka och låta sig svepas med av illusionen. I den här pjäsen är allt en illusion – och samtidigt inget.
Handlingen utspelar sig någonstans vid Östersjökusten bland en grupp människor som utgör invånarna i en by. Havsvattnet stiger och börjar leta sig in i husen. En inspektör utsänd från myndighetshåll deklarerar området närmast stranden obeboeligt, men människorna fortsätter till en början att leva sina liv som de brukar – ända tills evakueringen undan det stigande havet är ett faktum.
I första akten ställer sig scentekniker och kameramän bokstavligt talat i vägen för skådespelarna. Publikens ögon är nämligen inte riktade mot det som händer på scenen utan snarare mot de stora skärmar som visar skådespelarna komplett med korrekt bildvinkel och lämpliga filter i form av rök eller vattendroppar på ett fönsterglas. Till en början känns pjäsens lekfulla grepp om illusionerna underhållande och lite uppfriskande. Men som om detta inte var tillräckligt finns dessutom en berättare som efter att han presenterat sig i början av pjäsen försvinner in i ett bås men är desto mera närvarande i form av sin röst som förklarar alla skeenden. Upplevelsen av en så här envist närvarande berättare är absurd, jämförbar med att se på en film med kommentarsspåret för synskadade aktiverat. Berättarens tolkning ställer sig nämligen i vägen för min egen upplevelse av det som händer på scenen, vilket antagligen är exakt den effekt man velat eftersträva. Följer man med skådespelarnas agerande upptäcker man att det ofta förekommer en liten diskrepans mellan agerande och berättande. Det är alltså skådespelarna som försöker anpassa sig till berättandet snarare än berättaren som skildrar det som händer på scen.
I andra akten har berättaren tacksamt nog dämpat ner sig. Kameramännen har flyttat sig ur vägen och Sånger vid randen av ett grått hav börjar kännas som en vanlig teaterföreställning. Effekten är påtaglig – pjäsens människor kommer närmare. Må vara att de flesta av personerna beter sig förvånansvärt infantilt, men befriade från kamerorna blir de mindre karikerade och mer levande. Man kan plötsligt känna ömhet för dessa människor, hopträngda i seniorhemmets matsal och tvingade att umgås med varandra på ett nytt sätt. Och pjäsens Tytti blir plötsligt mera mänsklig än tragikomisk när Gud uppenbarar sig inför henne och hon besvärat ber honom att låta bli att uppenbara sig.
Den Gud som Pipsa Lonka skrivit in i sin pjäs är för övrigt också ganska karikerad – en äldre man med långt vitt skägg, mild men något förvirrad inför hur hans skapelse lever. Men även om han inte hörsammar Tyttis önskan erbjuder han åtminstone ett bönesvar i form av en människa som hjälper henne att sova.
Sånger vid randen av ett grått hav får sin svenska urpremiär på Svenska teaterns scen, men översättningens svenska låter onödigt ofta som svenska uttryckt med finsk konstruktion och med direktöversatta uttryck.
Som metateater är Sånger vid randen av ett grått hav skickligt genomförd, men frågan som inställer sig är om de tekniska och nyskapande greppen stjälper eller hjälper den berättelse som pjäsen försöker förmedla.
Teater: Sånger vid randen av ett grått hav
Manus: Pipsa Lonka
Regi: Janne Reinikainen
I rollerna: Oskar Silén, Nina Hukkinen, Thomas Backlund, Celia Hakala m.fl.
Spelas på Svenska teatern.
