Skrev om barndomens andliga landskap

 Han tvivlade på Guds inblandning då. Och han gör det än idag.
–  Jag ställer fortfarande samma frågor om Gud och livet som jag gjorde då. Jag har inte fått några pålitliga konkreta svar som kan verifieras vetenskapligt, säger Alf Snellman.
Senaste vecka utkom Snellmans första skönlitterära bok Lycksalighetens pris. Boken är en skröna med verklighetsbakgrund som handlar om pojken Jonas’ upplevelser och stämningarna i byn Ede på trettio- och fyrtiotalen.
– Jag är Jonas. Hans upplevelser och tankar är till en stor del  mina egna. Ede är en fiktiv by vars förebild är min barndoms by Näs i Larsmo, säger Snellman.
Snellmans farmor och morfar var starkt troende, men de trodde på olika sätt. Farmor var kyrklig medan morfar satt på de främsta bänkarna i det laestadianska bönehuset. De var varandras motpoler på det religiösa planet.
– När folk frågat mig om min bakgrund brukar jag utan att reflektera desto mera svara att den är laestadiansk, säger Snellman.  Men det är en sanning med modifikation. När mina föräldrar gifte sig levde de som man sade, i synd ute i världen. Man såg ogillande på giftermålet över trosgränserna. Man utgick då från att de någon gång skulle bli troende och det var viktigt att man anammade den rätta tron. Vi levde i ett religiöst korsdrag mellan olika åsikter.
Snellman var sex år då hans mamma gjorde som man sade, bättring. Hon återvände till bönehuset.
–  Det togs illa emot av min farmor. Det möttes med både svordomar och spott.
Ungefär sex år senare blev också pappa laestadian. Även den unge Alf gick till bönehuset om söndagarna. Men han miste tidigt sin barnatro.
Efter  skriftskolan valde Snellman  samlingshuset i stället för bönehuset. Han blev aktiv i Eugmo nykterhetsförening och senare också dess ordförande. Till bönehuset  återvände han aldrig.

Läs mera i Kyrkpressen nr 35/2012.