Skammen – att bli medveten om vad man var kapabel till

Jag tror att alla människor bär en Petrus inom sig. Jag tror att vi har våra ideal och framför allt vår uppfattning om grundläggande moral i ryggraden och självbilden. Det finns saker som är så fel att vi kan deklarera högt att vi naturligtvis aldrig skulle – men ofta är det så självklart att vi inte ens behöver säga det högt.

Jag tänker på Petrus förtvivlan i den mörka påsknatten när Mästaren är gripen och gemenskapen skingrats av soldater. När han vilsen och skrämd försöker hänga i utkanten och snappa upp information om vad som kommer att hända. Utsatt är han, osynlig försöker han göra sig. Nattmörkret står mörkt omkring dem utanför översteprästens hus och soldaterna värmer sig kring kolelden. Nu känns det redan avlägset att massorna jublade när Mästaren red in i staden, nu har misstänksamhetens ögon riktats mot skaran omkring honom. Och Petrus, han som skulle ha gjort vad som helst för sin Mästare, han vågar inte längre ens ge sig till känna inför kretsen runt elden.

När jag sjunger påskpassion är det mest skrämmande att vi i kören kan skifta så snabbt från hyllningssång till vredgade uppmaningar att korsfästa. Alla som har rört sig i grupp bland engagerade människor vet att i vissa situationer kan stämningen vända med en vindpust.
Nej, säger Petrus, jag vet inte vem ni talar om. Nej, jag är verkligen inte en av dem som följde honom. Hör ni vad jag säger: Jag känner honom inte!

Och scenen spelas upp, om och om igen. Bästa vännen som ställer sig på mobbarens sida. Tuppen som gal sekunden efteråt när hon möter den utsattas blick. Den där hastiga kyssen på dansgolvet, ringen som bränner på fingret efteråt. Modern som i uppgiven vrede skakar om sitt trotsiga barn. Våldet i rädsla, våldet i självförsvar. Förtvivlan, stunden när vi går över gränserna vi aldrig skulle korsa. Och efteråt: Skammen.
Hur kunde jag? Hur kunde jag så totalt tappa greppet om vad som är rätt, vad som är fel? Hur kunde jag göra den jag älskar så illa? Min egen blick i spegeln efteråt: Vem är jag egentligen? Vad finns kvar av den jag trodde mig vara? Hur lite eller hur mycket kommer att krävas för att jag ska göra det igen?

Skammen handlar kanske inte bara om vad vi gjort utan också om upptäckten att inte heller jag och inte heller Petrus i sin stora kärlek var mer än människa. Hur mycket vi än trodde oss vara större än så, hur gärna vi än ville.

Följ redaktionens påskvandring i Kyrkpressen 14–15/2012 eller på webben.