Både en och annan kyrkoherde har under de senaste åren våndats säkert över samtalet från lokaltidningen eller -radion. Som ansvarsperson i församlingen är det han eller hon som får lyfta luren närhelst församlingen eller dess medlemmar hamnar i fokus.
Och naturligtvis - ju svartare förtecken, desto större är pressen, i dubbel bemärkelse.
Men det är också viktigt att veta utgångspunkten.
Det allmänna klankandet på ”medierna” som nästintill ses generera snarare än rapportera om oegentligheter och missförhållanden - även i församlingarna - är en litania så vanlig att den nästintill är rumsren. Men det gör den ändå inte sann. Även journalister gör inget annat än sköter sitt jobb, och det hoppas man att kyrkoherdarna i Karis fick veta.
Mediernas uppgift är att kritiskt granska och bevaka det som sker i samhället och slå vakt om läsarnas, lyssnarnas och tittarnas rätt att veta vad som händer. Också inom kyrkan och lokalförsamlingen. Journalister har etiska ideal, stipulerade i Journalistreglerna. I Finland, liksom i många andra länder, har branschen skapat ett självreglerande organ - Opinionsnämnden för massmedier - som trots att den saknar juridisk status väger tungt moraliskt sett. I 35 punkter lyfter journalistreglerna fram allt från var journalistens grundläggande ansvar ligger (= hos läsaren) till etiska arbetsmetoder, och de är öppna och tillgängliga för vem som helst att ta till sig och begrunda.
Visst misslyckas vi journalister ibland, som alla andra. Men att sopa undan besvärliga medier med deras påstådda skrupelfrihet är därför att göra det lite för lätt för sig.
Suomen Kuvalehtis chefredaktör Tapani Ruokanen är själv också präst, omstridd men också prisbelönt i sin journalistgärning. Han påpekar att både medierna som kollektiv och kyrkan har ett drag av att uppfatta sig som en slags ”sanningsgemenskap” - och att det förenar dem. Bägge, menar Ruokanen, har en grundidé om att deras uppdrag är att ”skydda de svaga” och det gör att de också har en släktskap när man ser vilken roll de anser sig axla i samhället. De bevakar så att säga samma flanker, men sneglar många gånger ändå snett på varandra.
I sanningsivern ligger också de största riskerna, för bäggedera. Det är lätt att gå över gränsen till när ens perspektiv färgas så starkt av ens förförståelse att resultatet blir osant.
För kyrkans del handlar mycket också om att alltmer ägna tid åt att förklara. Steget in i den kyrkliga verkligheten har blivit allt längre för allt fler. Det kräver att de som möter medierna är beredda att ge de bitar som behövs för en förståelse, på ett förståeligt sätt. Gör man inte det är det ingen idé att efteråt sucka över sådant som gick snett.
