När flyktingarna från Syrien, Irak och Afghanistan nådde Finland år 2015 var det mycket som var nytt.
– Alla ville så väl, ville göra så mycket och såg behoven. Men nu efteråt har jag tänkt att Röda korset borde ha gjort det de var bra på och vi frivilliga kunde ha gjort annat – och vi kunde ha koordinerat aktiviteterna bättre, säger Linnea Ekstrand i Borgå.
Som ett exempel nämner hon att hon började samla barncyklar och förmedlade dem vidare utan att alls vara i kontakt med Röda korset.
– Det ser man också nu med Ukrainakriget, att man packar påsar och tömmer skåp och sedan står de påsarna kanske oanvända någonstans. Jag har lärt mig att det är bra att förlita sig på dem som har kunskap och organisationen under kontroll.
Men det viktigaste hon lärt sig är att det inte bara ska vara så att det är vi som ger och hjälper och flyktingarna som tar emot.
Medmänniskor på samma villkor som vi
– De är medmänniskor på samma villkor som vi. De vill också ge och vi måste lära oss att ta emot. Det har varit en resa för mig.
I och med den irakiska vänfamiljen har hon fått bonusbarn och bonusbarnbarn.
– Liksom de hjälper sina föräldrar vill de också stöda oss och hjälpa oss med olika praktiska göromål.
Hon tror att de har lärt sig av de misstag de gjorde senast.
– Det är bara att köra en gång till. Och vi har blivit så mycket rikare under resans gång. Vi gav, men fick jättemycket tillbaka. Vår vänfamilj har gett vårt liv en ny mening.
