I båda religionerna är det här med att ge vidare av det man själv har fått något institutionaliserat. Givandet är inlemmat i tron som ett viktigt element för dess egen skull, och för både givarens och mottagarens skull.
Justinus Martyren, en av fornkristendomens förgrundsgestalter på 100-talet, beskriver hur givandet förekom både som ett spontant utflöde för att hjälpa någon som just då var i akut nöd – katastrofhjälp alltså – och som ett fast element i de kristnas gudstjänstfirande.
En församling kan själv bestämma vart hälften av söndagarnas kollekt går. Resten av kollekterna fastslår Kyrkostyrelsen. En del av kollekterna måste uppbäras en viss dag i hela landet i så kallade officiella kollekter. Andra kollektmål får församlingen själv placera in – men de ska tas upp under året. En tredje kategori är rekommenderade kollektmål.
I församlingarna har de bundna kollekterna ofta förorsakat gnissel. När till exempel församlingens egen missionär medverkar i gudstjänsten går det inte för sig att ta upp kollekt för just det arbetet i kollekten som följer och som församlingen själv stöder ifall Kyrkostyrelsens lista säger annat.
Det fjärmar församlingsmedlemmarna från det gemensamma arbetet, och systemet gör det otympligt att snabbt koppla kollektelementet till lokala satsningar. Det gör också att kollekten lätt blir ett lösryckt inslag, en ritual utan begripligt innehåll.
Visserligen säger Kyrkostyrelsen i sitt färska beslut att man av särskilda skäl kan flytta en officiell kollekt, med tillbörlig anmälan till Kyrkostyrelsen. Som exempel nämns en olycka som drabbat regionen. Det är bra att den möjligheten finns.
Men marthornas unika och engagerande storsatsning i bygden för ensamstående mödrar i Indien är knappast en sådan – och utan flexibilitet klipps onekligen vingarna av församlingens möjligheter att visa att den är en del av sitt närsamhälle.
Den lutherska kollekthåven är någonting mitt emellan tiondegivandet och den frivilliga insamlingen. Det att håven dyker upp i varje gudstjänst anger tonen, frekvensen, den finns där för att möjliggöra det regelbundna givande som hör till tron. Vanliga söndagar, när det är glest i kyrkbänkarna, är kollekterna ofta lätt räknade.
Men inte alltid. Håven är också ett enkelt sätt att både samla in och ge större gåvor när den plötsliga nöden slår till. När kyrkorna fylls under de stora helgerna är det också enkelt att göra en rejäl engångsinsats för hela året. Därför är kollekterna livsviktiga för många av de organisationer som verkar inom de lutherska kyrkan. Det igen leder till att det är högst angeläget för många av dem att veta om de får till exempel juldagens kollekt. Det att Kyrkostyrelsen vid sitt senaste plenum nu tar ett fastare grepp om kollekthåven är ur de organisationernas synvinkel sett både bra och dåligt. Visst är det bra att det finns klara spelregler för vad som går för sig.
Eftersom en av Kyrkostyrelsens motiveringar till skärpningarna är genomskinlighet och allmännytta för helhetskyrkan gäller det för organisationerna att beveka dem som gör upp listan.
I grund och botten handlar det alltså mycket om makt och mer styrning.
Och där det finns makt önskar man också Kyrkostyrelsen vishet i kapplöpningen om kollekterna så att den inte leder till att både de som anhåller och de som beviljar säljer sin själ.
