Begravningslagen från år 2004 säger att den som upprätthåller en begravningsplats också måste äga marken. Den får inte heller ha några juridiska belastningar, marken får till exempel inte vara intecknad.De flesta begravningsplatserna är församlingsägda. Den nya lagen gav församlingarna tre år att sätta ägoförhållanden och lagfarter i skick.
– Församlingarna har varit likgiltiga, medger markanvändningschef Harri Palo på kyrkostyrelsen.
Det betyder inte att någon begravningsplats lämnats vind för våg utan bristerna är helt juridiska.
– Den största gruppen är de 700 begravningsplatser som saknar anteckning om begränsad förfoganderätt på sin lagfart, säger planerare Rami Harjuntausta på regionförvaltningsverket i Östra Finland. Regionförvaltningsverket i S:t Michel sköter den statliga övervakningen av begravningsplatserna i hela landet.
Harri Palo säger att det finns byabegravningsplatser som församlingen brukat av hävd, men som enligt fastighetsregistret ägs gemensamt av byn i fråga. I ett par hundra fall har äganderätten vid en kommunreform gått över till den kyrkliga samfälligheten, men lagfarten står fortfarande på församlingen som tidigare ägt begravningsplatsen.
– I Nådendal råkade det sig så att lagfarten på klosterkyrkans begravningsplats hörde till Nådendals stad, säger Palo. Det behövdes ett beslut i HFD för att staden skulle kunna skänka marken åt församlingen.
Rami Harjuntausta hoppas att församlingarna avskiljer begravningsplatsens mark till en egen fas-tighet och söker lagfart på den. Annars begränsar begravningsplatsen församlingens övriga markanvändning.
Också stiftelser och föreningar kan upprätthålla begravningsplatser och för dem gäller samma villkor.
