Geir Rönning säger att den här tunna boken sedan länge är försvunnen. Kanske den just därför framstår som så speciell.
– Den innehöll en blandning av negro spirituals och vanliga profana barnsånger. Men i den klistrades också guldstjärnor och andra märken som uppmuntran att visas upp för mamma och pappa. Och i den kunde föräldrarna skicka meddelanden till söndagsskolan. Vi kallade den en ”kladdebok”.
Geir Rönning, som med sin norska bakgrund allt mer blivit finlandssvensk – med rikssvensk brytning – beklagar att många kristna sångare lätt får en stämpel på sig. Själv samarbetar han gärna med musiker som till exempel Mikael Svarvar. Och så älskar han negro spirituals.
– Det fanns en tid då jag försvann ur kyrkan för jag tyckte att det var så dystert där. Men i negro spritualen har jag hittat ett hem, i den betonas ju det glada budskapet.
Som en populärmusikens lysande stjärna är det kanske inte helt väntat att han gärna ger julkonserter.
– Det är roligt att det finns nya julsånger som har ett budskap som folk vill lyssna på.
Redan som mycket ung, strax efter söndagsskoltiden, gick han med i scoutrörelsen i Norge.
– Där fanns en scoutledare som sa ungefär så här: När man läser Bibeln ska man göra det som när man äter fisk; ta det som är godast och använda resten för annat – underförstått: inte kasta bort någonting.
Även om söndagsskolesångboken är borta med vinden så är den inte bortglömd. Tvärtom lever den ovanligt stark i sångarens hjärna och hjärta.
