Marina Wiik
– När jag ännu hade en svartvit syn på existentiella frågor trodde jag samtidigt att jag själv var ganska bra. När jag förstod att jag inte var så lysande som jag trott, insåg jag hur viktigt det är att få förklara sig och be om förlåtelse. Ingen är perfekt och alla är värda en andra chans, säger Marika Hagnäs.
– Jag försöker inte pressa mig till något jag inte är, som att lägga humorn på burk och tala milt och lågmält. Det är alla människors rätt att få vara som de är – i kyrkan, hemma och på jobbet.
När vi träffas har Marika Hagnäs precis kommit hem från en fortbildningsdag med kollegerna på Ådalens skola och är full av förväntan inför det nya skolåret. Seminariet handlade om hur man beaktar olika inlärningssätt i undervisningen – något som Hagnäs också funderat en hel del på själv.
– Tidigare stämplades barn som inte klarade av det som förväntades kanske snabbare som dumma eller lata. Jag tror att dagens undervisningspersonal bättre än förr kan se och hjälpa elever att hitta sina egna styrkor.
Själv brukar hon gå igenom samma undervisningsstoff på flera olika sätt: genom att berätta, visa bilder och använda sig av elevernas fantasi och tidigare kunskaper. Målet är att bekräfta eleverna och se dem som individer.
– Jag inser att alla inte kan vara intresserade av biologi eller geografi, men försöker visa att det inte gör något. Ändå är jag inte kompis med eleverna, förhållandet bygger på ömsesidig respekt. De vet nog när de går över gränsen för vad jag tolererar – annars påminner någon klasskompis dem om det.
Läs hela profilen i Kyrkpressen 34/2010.
