Kyrkan som är störst i branschen vigselförrättare har knappt kommit igång med diskussionen hur den ska ställa sig till partnerskapet. Dess biskopar har dock på teologiska grunder kommit fram till att äktenskapet är och ska vara något som ingås mellan man och kvinna.
Det är fart under galoscherna. Redan år 2012 ska gaypar och lebiska par kunna vigas till man och hustru i kyrkan?
Man behöver inte vara biskop eller riksdagsman för att inse att den ekvationen inte går ihop. Den är mera ett uttryck för den finländska politiska elitens syn där det alltid finns en och bara en lösning på varje politiskt problem.
Så biskop Eero Huovinen och riksdagsman Bjarne Kallis problematiserar ekvationen med att på var sitt håll föreslå att kyrkan avsäger sig vigselrätten. Det ger proportion åt frågan. Är det fråga om att åtgärda diskriminering eller ge den finländska folkkyrkan en spark där bak?
Det är inte så många år sedan riksdagen införde ordningen med partnerskap. Par av olika kön ingår äktenskap och par av samma kön ingår partnerskap.
I dag sägs det att partnerskapslagen är diskriminerande för att den inte ger samma rättigheter som äktenskapslagen. Varför då inte ändra på partnerskapslagens bestämmelser om adoption och sociala förmåner och se till att de inte är diskriminerande? Det skulle bland annat ge kyrkan tid att tänka över sin position.
Det här är omöjligt, säger kritikerna. Tolkningsföreträdet i diskrimineringsfrågor tillkommer dem som känner sig diskriminerade. Det ligger i tiden. En inställning som dessvärre låter som om det bara är minoriteter som kan kräva rättigheter.
Biskop Björn Vikström hör till dem som tar illa vid sig till att kyrkans nuvarande inställning har diskriminerande drag. Men han ställer försiktigt frågan om att ifall regnbågsfolket har rätt i att samlevnadsformerna är legio, varför ska de då nödvändigtvis pressas in i den heteronormativa mall som gällt under årtusenden?
Det finns alltid fler sätt lösa ett problem. De svenska och norska kyrkorna har valt var sin väg – låt vara att samhället gjort det möjligt genom att skriva lagen på olika sätt.
Frankrike har valt en annorlunda lösningsmodell. Där är det ett anmälningsärende att meddela vem som är ens närstående, alltså den som exempelvis står som arvinge. Ingen vigsel här, staten ska inte behöva ställa upp med festivitas. Att en sådan ”lättrelation” ter sig lockande också för heterosexuella samboende par är en annan sak.
Bland de politiska partierna är det de gröna som starkast gått in för det samkönade äktenskapet. De gröna har sedan flera år tillbaka ett partiprogram som går ut på att marginalisera (den lutherska) kyrkan från dess samhällsposition. När beslutet togs meddelade förra ordföranden Tarja Cronberg att hon inte kommer att driva den saken. Nu är tiden en annan.
Sen finns det också finansministeriets perspektiv. Med en könsneutral äktenskapslag ska alla vigslar ske i magistraten. Det rimmar illa med det gällande effektivitetsprogram som minskar på personalen hos alla myndigheter. Varför ta över en verksamhet som i dagens läge rätt långt betalar sig själv?
Men i Huovinens och Kallis utspel kan man också läsa in en väckande spark mot den egna folkkyrkan.
När kyrkan gjordes till begravningsmyndighet år 2004 beaktade riksdagen alla religionsfrihetens regler. Kyrkan kan och får fungera som samhällelig aktör.
Vad kyrkan inte behöver göra är att lägga sig som en dörrmatta och bara ta emot när det gäller relationen till samhället. Också personerna bakom sajten eroakirkosta.fi räknar med en kyrktillhörighet på över 60 procent ännu långt in på 2020-talet.
Det går bra att fungera som en helt normal förhandlingspartner. Till och med att ställa villkor. Kyrkan kan ta emot samhällsuppdrag och avstå från dem men inte glömma att man i första hand är ett religiöst samfund.

Ska kyrkan avstå från vigselrätten?
Ledare. Jämställdhet mellan olika samlevnadsformer kan skapas bara genom att en
könsneutral äktenskapslag skrivs in i nästa regeringsprogram.
5.8.2010 kl. 00:00
Rolf af Hällström