Det har börjat se synnerligen mörkt ut för flickorna i Terjärv ungdoms sportklubb efter ett par förlorade matcher, och hemfärden lurar som en räv i buskarna.
Så, i vår tredje match, får jag in en fullträff som förvånar mig än i dag. Jag sparkar in lädret i krysset, från rätt så långt håll om jag själv får säga det. Jag glömmer aldrig känslan när min lagkamrats pappa Hanski hissade mig högt, högt i luften efter mitt livs match.
Lagsport: osannolik, fantastisk, krävande. Ibland var jag lättad över att sitta på bänken och inte riskera att göra bort mitt lag, andra gånger var jag beredd att utmana hela världen. Framgångarna var lysande och nederlagen hårda. Förluster på 11–0 mot de rödvitrandiga tigrinnorna i Gamlakarleby bollklubb har utan tvekan danat min karaktär.
VM i fotboll är i full gång och publikens vuvuzela-horn ljuder kvällarna långa i vår tv-ruta. Min bättre hälft är den mest plikttrogna tittaren av oss två, men jag arbetar sakta upp en entusiasm i takt med att slutspelen närmar sig.
Jag kommer ofta på mig själv med att hålla tummarna för alla underdogs. När Schweiz slog Spanien häromkvällen kände jag stor tillfredsställelse och ett uns av triumf. Kanske det är mina forna förluster mot GBK som fortfarande spökar.
Jag kommer också på mig med att bli lite glad och förundrad när nervösa spelare gör korstecknet eller diskret kysser ett kors på sin halskedja, så där snabbt och självklart. Nästan som om en instinkt sa att någon finns där och engagerar sig, i underdogs och vinnare.
Fotboll kan vara en väg ut ur fattigdom eller en småtrevlig fritidssyssla. Hur som helst; inget är för stort eller för smått för en tanke uppåt när man kämpar på någonstans mellan mittlinje och mål.
