– Hello darling. Jag kan inte skicka dem just nu, jag sitter i intervju...
Nancy Wang-Hedström lyssnar tålmodigt till en snabb ordsalva i andra ändan av tråden. Efter kanske tjugo sekunder avbryter hon samtalet i sin karaktäristiska, lugna ton:
– Vi får höras om en stund. Love you darling!
Vi sitter vid ett enormt mötesbord i Berghälls församlings lokaler ett stenkast från kyrkan. Hon jobbar sedan tre år tillbaka som en av församlingens tio präster och finns speciellt till för de 4 000 kineser som bor i huvudstadsregionen.
– I dag har jag förberett söndagens predikan. Jag har försökt formulera mig så vardagsnära som möjligt genom att fokusera på vad vi behöver för att orka och ha ett meningsfullt liv.
Nancy Wang-Hedströms föräldrar skilde sig när dottern var kring sex år gammal. Efter skilsmässan bodde hon med sina farföräldrar och sin farbrors familj. De flyttade ganska snart till Taiwans huvudstad Taipei.
Farmodern var övertygad buddhist och lärde sin sondotter att tillbe husgudarna och offra till förfädernas andar. Men farbroderns fru var kristen och försökte locka med Wang-Hedström till kyrkan.
– När hon sa att Jesus älskade mig blev jag arg, mamma hade ju också påstått att hon gjorde det och ändå lämnat mig.
En jul i de övre tonåren bestämde hon sig ändå för att ge tron en chans och gick till julkyrkan.
– Jag kände ingen förutom farbroderns fru, men fylldes ändå av glädje och frid. Det var en varm och fin plats där det kändes bra att vara.
Ett par månader senare, under det kinesiska nyåret, besökte hon en ungdomssamling i församlingen. Efteråt var det samling hos pastorn och där blev hon rejält överraskad.
– Plötsligt stod alla omkring mig och sjöng Happy Birthday. Min farbrors fru hade säkert berättat att jag aldrig fått fira en födelsedag men alltid drömt om det.
När Wang-Hedström frågade varför ungdomarna var så snälla mot henne fast de inte kände henne svarade de: ”Vi älskar för att Gud älskat oss först.” Hon bestämde att hon också ville lära känna den Gud som får sådana saker att ske.
Läs mera i Kyrkpressen 22/2010.
