Att en del sedan bland annat på grund av det ovan uppräknade förefaller vara mer jämlika än andra är en annan sak. Då talar vi om socialt värde och inte om människovärde.
Då man säger att något i princip är på ett sätt finns ett inneboende, indirekt påstående att det förhåller sig annorlunda i praktiken. Så också i detta fall. I praktiken förefaller människovärdet i dag inte alls ha ett egenvärde.
Åtminstone inte allas människovärde.
Frånsett de diskussioner som har förts och förs om hur vi i allt högre grad bedöms utgående från hur mycket eller lite vi producerar och konsumerar har frågor relaterade till livets början och slut aktualiserats på ett obehagligt sätt.
Allt mer självklart framförs tankar, åsikter och idéer som omsatta i praktiken innebär att allas rätt till liv, och rätt till just sitt liv, ifrågasätts.
Ett inlägg i processen är det ställningstagande rörande de etiska principerna i samband med god förlossningsvård som Etene, den riksomfattande etiska delegationen inom hälso- och sjukvården, kom med i mars. Det efter begäran av social- och hälsovårdsministeriet.
Enligt ministeriets avdelningschef Päivi Sillanaukee ville man ha ställningstagandet eftersom en fokusering på fostrets säkerhet skulle förutsätta att förlossningarna koncentrerades till enheter på nästan centralsjukhusnivå (HS 15.4).
Redan motiveringen för att be om ett ställningstagande av Etene väcker frågor.
Med risk för feltolkning låter det nästan som om fostrets säkerhet eventuellt kunde – eller kanske till och med borde – ifrågasättas om den blir för dyr.
Varför skulle man be om utlåtande med den aktuella motiveringen om man inte tror att det kan finnas argument som talar för att nivån på fostrets säkerhet kan sänkas så att det blir bättre ekonomi i förlossningarna?
Det är inte endast nivån på säkerheten i samband med förlossningar som aktualiseras då frågan om fostrets värde nu blivit föremål för diskussion. Den diskussionen kommer att gälla allt från när livet egentligen börjar till om allt liv ska få bli till.
Mycket tyder på att vi har tagit de första stegen på en väg som leder till att allt kan regleras och bestämmas med politiska beslut och juridik.
Med andra ord: vi är redan på god väg in i en verklighet där livets helighet och människovärde blir föremål för övervägningar, bedömningar, gradering och klassificering.
Ingenting talar för att den väg vi slagit in på skulle ha ett slut. I och med den medicinska utvecklingen kommer möjligheterna att skräddarsy nya liv, möjligheterna att brett diagnostisera foster och kraven på produktiva liv att öka.
Det behövs inte mycket fantasi för att föreställa sig hur diskussionerna då kommer att gå. Livet i sig självt och som sådant blir allt mindre värt. Det liv som räknas är det som man i demokratisk ordning och efter ekonomiska kalkyler fattat beslut om att är värdefullt.
Då blir alla liv inte mer än potentiella tills någon ger livet grönt ljus. Eller så länge någon anser ett liv vara värdefullt.
Den diskussion som tagit fart efter det senaste eutanasibeslutet i Sverige visar att samma skrämmande resonemang om livets relativa värde med största sannolikhet kommer att gälla allt liv. Inte endast början och slutet.
Denna utveckling borde kyrkan bestämt och högljutt ta avstånd från. Nu.
