En viktig orsak till att det omöjliga nu åtminstone delvis blivit möjligt förklarar Höglund med attitydförändringar såväl inom baptistsamfundet som inom folkkyrkan.Att Missionsstandaret nu ingick som en bilaga är ett konkret och stort exempel på förändrade attityder. Samtidigt är det säkert skäl att konstatera att attitydförändringarna inte är samtidiga. En del är snabbare att tänka i nya banor än andra. Detta gäller alla kyrkor och samfund.Konkret innebär detta att vi är i början på en process. Bara en början, men en god början.
Samma dag som Kyrkpressen med Missionsstandaret som bilaga utkom fick också prenumeranterna på pingstvännernas Korsets Budskap sin tidning.
Ett av många intressanta och viktiga inslag var den analys som chefredaktör Kenneth Grönroos gjorde under rubriken ”9 sätt att köra en församling i botten”.
En del av analysen var direkt eller indirekt relaterad till temat samarbete. Här några mellanrubriker: ”Församlingen har blivit inåtvänd och upptagen av att bevara och odla en ’kristen’ kultur”, ”Budskapet når inte fram”, ”Församlingen har inte skapat ramar för relationsbyggande”.
Även om allt fler allt oftare börjar inse behovet av mera samarbete också i kristna sammanhang möts sådana tankar också av misstänksamhet och motstånd.
En del av det motstånd som på olika håll funnits och fortfarande finns mot konkret samarbete av det slag som nu testas mellan Missionsstandaret och Kyrkpressen är en oro – kanske till och med rädsla – för att den profil som ger identitet och samhörighetskänsla blir oklar.
Om samarbetet kan byggas upp och förverkligas i ömsesidig respekt är oron och rädslan obefogad. Kan samarbetet inte byggas upp och föreverkligas i ömsesidig respekt är det å andra sidan inget samarbete.
I dag förefaller det i alla fall finnas en annan oro och rädsla som åtminstone i viss mån överskuggar det som gäller den egna identiteten: oron och rädslan för att allt som har att göra med kristendom och kristen identitet i allt högre grad hotas.
Inför den rädslan och oron framstår samarbetet som livsviktigt. De krafter som kristna har att kämpa med och mot är av den storleksklass och kaliber att ett brett kristet samarbete inte är endast viktigt utan livsviktigt.
Det är inte minst mot denna bakgrund som samarbetet mellan Missionsstandaret och Kyrkpressen blev aktuellt och det är mot denna bakgrund som samarbetet därför ska ses.
Viktigare än det som skiljer oss kristna i olika samfund åt är den gemensamma uppgift vi har: att på olika sätt förkunna Guds ord till dagens människor. Till vissa delar kan vi förmodligen göra det bäst på olika håll, medan andra delar bäst sköts i samarbete.
Det där med att hålla sig på sin kant har vi kristna varit mer än bra på. Nu skulle det gälla att bli lika bra på att hitta projekt som vi kan förverkliga gemensamt. Projekt som kan genomföras utan att någon upplever sin egen, identitetsskapande profil som hotad.
