Men det finns ett mentalt lidande som visserligen upplevs av individen men som är förankrat i det kollektiva medvetandet. Omar Pamuk skriver att staden Istanbuls ”hüzün” innebär en känsla av djup själslig förlust som under århundradens lopp utvecklat sig i två olika filosofiska riktningar. Enligt den ena traditionen är det fråga om en reaktion på ett utsvävande liv med materiella förtecken, enligt den andra traditionen, som härstammar från den sufiska mysticismen, är hüzün ett uttryck för den själsliga ångest som ett alltför långt avstånd till Allah medför.
I det sistnämnda fallet är det dessutom inte närvaron av hüzün som bekymrar den sanne sufilärjungen, utan dess frånvaro; han lider för att han inte lidit tillräckligt. Därmed öppnar Pamuk ett panorama för kulturhistoriska tankeutflykter i konstens värld, där hemstaden Istanbul uttrycker ordets essens i sin mest renodlade form – staden som en förutsättning för hüzün.
Bär inte alla städer, även London, Stockholm, Helsingfors, sin egen ”hüzün”? Tidens flykt, byggnaders förfall, människors – levande och döda – vandringar i rummen, de konkreta och imaginära – allting talar förändring och separation. Husfasader, gränder, parker, strandlinjer, ljusets och skuggors spel i trädkronornas lövverk, stadens ljud och dofter – på sinnets och minnets gator flyter en osynlig underström genom vardagens lunk. Inte ens snödrivans vita dräkt kan dölja det uppenbara: både staden och människan speglar tillvarons melankoli, gudastyrd?
