I en ledare i Åbo Underrättelser med anledning av valutgången slås fast att ”Kari Mäkinen är det enda vettiga alternativet för ärkebiskopsstolen”. Så är det enligt ledarskribenten ”om man inte vill fjärma kyrkan ännu mera från folket”.Det som speciellt tilltalar ÅU är att Mäkinen var den enda av de sju kandidaterna som ”kunde tänka sig att välsigna samkönade par”. Det är enligt tidningen folkets vilja.
Så kan man också resonera. Men så behöver man inte nödvändigtvis resonera. Som allt annat har också ärkebiskopsvalet minst två sidor.
Den andra sidan i detta fall kan aktualiseras genom en fråga: Är det folkets vilja eller Guds vilja som ska vara det avgörande för hur en biskop – i detta fall en ärkebiskop – ser på olika frågor?
Påståendet att Kari Mäkinen är det enda vettiga alternativet därför att han inte minst i fråga om vigsel av samkönade par representerar åsikter som delas av folket kan därför tolkas på två sätt.
Antingen så att Guds vilja och folkets vilja sammanfaller, eller så, att Guds vilja är mindre viktig än folkets vilja.
Det som gör frågan om folkets vilja och Guds vilja problematisk i valsammanhang är att folkets vilja tämligen lätt kan konstateras genom opinionsmätningar av olika slag.
Gud står inte till förfogande för sådana. Han har deklarerat sin vilja i Bibeln. Svårigheten är att alla inte riktigt tror att det är så. Guds vilja blir föremål för tolkningar av olika slag.
I det här sammanhanget blir det därför viktigt om tolkningarna av Bibeln sker utgående från vad Bibeln säger om sig själv, eller om det som styr tolkningarna är folkets vilja. Alltså att tolkningarna görs utgående från vad vi här och nu anser att Guds vilja borde vara.
Eller egentligen utgående från att Guds vilja nog hela tiden har varit den vi i dag anser att den bör vara, men att vi nu först kommit till djupare och bredare insikt om hur det egentligen förhåller sig.
Det är i princip just i frågan om Bibelns ställning och gränserna för tolkningar av Bibeln som det finns skillnader mellan ärkebiskopskandidaterna Mäkinen och Ruokanen. Skillnader som gör att Mäkinen kallas mera liberal och Ruokanen mera konservativ.
Ärkebiskopsvalets första omgång blev med andra ord åtminstone i viss mening ett linjeval. Det blir det i ännu högre utsträckning i andra valomgången. I den mest debatterade frågan, välsignelse av samkönade par, är kandidaterna på helt olika linjer. Mäkinen menar att biskopsmötets utredning och slutsatser endast är ett steg i rätt riktning. Ruokanen meddelar att han inte kommer att ta ens det steget.
Med tanke på att biskopen i S:t Michel, Seppo Häkkinen (263 röster), allmänt räknades till de mera konservativa kunde det tala för att många av hans väljare nu ställer sig bakom Ruokanen.
Å andra sidan är det inte alls sagt att Ruokanen utöver sin teologiska positioneringen tilltalar Häkkinens anhängare. Det kan vara så att de rent allmänt ser mera av Häkkinen i Mäkinen än de gör det i Ruokanen. Det återstår att se.
Hur de övriga kandidaternas sammanlagt 215 röster fördelar sig återstår naturligtvis också det att se.
På tal om folkets vilja säger 57 procent av dem som svarat på Kyrkpressens webbfråga att ärkebiskopen borde väljas direkt av folket, 40,9 procent svarar nej och 2,2 procent säger att de inte vet.
Steget från nuvarande valsystem med 1 226 röstberättigade till ett direkt folkval är långt. Ett kortare steg vore att på ett eller annat sätt minska den i dag uppenbara övervikten av rösterna från ärkestiftet.
Att ett stift har över 80 procent av rösterna i ärkebiskopsvalet ter sig redan som så omotiverat. Detta inte minst med tanke på att ärkebiskopens roll förändrats märkbart under de senaste två decennierna.
Han är inte längre en biskop bland biskoparna, eller den främste bland gelikar som det heter. Han uppfattas i allt högre grad som kyrkans högsta och främsta talesman.
Den verkligheten borde också avspegla sig i sättet att välja biskop.
