Hemma hos författaren Birgitta Boucht i centrum av Helsingfors står ett bord med en märklig installation: en färggrann, smäcker samling med läppomada och läppglans av olika sorter. De finns där för att hon nyligen läste en text om en kvinna som fick Alzheimers och vars sjukdom tog sig uttryck i ett maniskt smörjande av läpparna.
– Min egen tråkiga vana! tänkte Birgitta Boucht förskräckt och tömde sina fickor, väskor, bord och fönsterbräden på pomadorna.
Lyckligtvis har hon inte Alzheimers. Men hon känner stor ömhet och stort intresse för gamla kvinnor.
– Det är gamla kvinnor jag skulle vilja prata om.
Den diskussionen började egentligen redan då hon var tolv.
Finlandssvenskt underbarn
Birgitta Boucht växte upp med sina föräldrar och sin storebror på Norra Kajen i Helsingfors. Hennes äldre syster blev kvar hos mostern i Örebro efter kriget.
– Det var ett trauma som vi aldrig talade om.
Birgittas storebror var skolkamrat med Jörn Donner och hon beundrade de äldre pojkarna stort.
– Jag tyckte de var genier och brukade spionera på dem bakom köksdörren.
Inspirerad av sina förebilder bestämde hon sig som 12-åring för att ge ut sin första bok före sin trettonårsdag och göra sig ett namn som finlandssvenskt underbarn. Hon lånade sin brors skrivmaskin och började skriva på sin bok: en 80-årig kvinnas memoarer.
– Det blev två oändligt sorgliga kapitel. Min huvudperson var ett hittebarn som hade en pojkvän som stal hennes bordssilver. Hon var en författare som inte uppskattades.
Läs mera i Kyrkpressen 7/2010.
