Osympatiska präster i litteraturen är ju inget nytt fenomen. Jag beundrar verkligen Austens raka beskrivning av den fåfänga Mr Elton, liksom Charlotte Brontës brinnande, lidande John Rivers i Jane Eyre eller Ibsens hårda Brand. Men jag har liksom på känn att de porträtten känns sanna och riktiga just för att de som skrev om dem faktiskt hade träffat många präster i det verkliga livet och rentav kände dem ganska väl.
Jag kan slås av en sorg över att det i dag finns skribenter som griper till prästklyschan utan att veta någonting. Och varför skriver de inte om kvinnliga präster, eller om liberala präster, om präster som vill väl med ändå misslyckas? För att det är svårt?
Om jag sörjer att prästen i många texter blivit den självskrivna skurken sörjer jag också över att Bibeln blivit någonting som bara religiösa människor sysslar med. Jag läste häromdagen Olof Lagercrantz tidningsmemoarer och slogs över hur ledigt agnostikern Lagercrantz gång efter gång återkommer till olika bibelberättelser. De finns helt enkelt där i den stora dammen med metaformaterial: det är bara att plocka upp någonting att illustrera sin tanke med.
Men om man ska fatta vad han menar måste man ju kunna berättelserna.
Måste det bli så här, tänker jag trött, vi och dom andra. Vi som kan någonting om Bibeln och dom andra som inte. Vi som känner präster och dom andra som inte.
Måste det?
