Vinden piskar upp snömodd och folk kutar kurande uppför gatan. Maria Sten är klädd i en röd vinterjacka och utstrålar energi.
För det första har hon nyligen lämnat in en artikel före deadline, för det andra var hon en av de fem som blev prästvigda i Borgå domkyrka på trettondagen.
Sten blev teologie magister 1985, men beslutet att låta prästviga sig mognade först under det senaste året.
– Emeritusbiskoparna Erik Vikström och Gustav Björkstrand hade flera gånger uppmuntrat mig att överväga saken. I höstas frågade Björkstrand mig igen. Jag konstaterade att jag inte längre hade några motargument och tackade ja.
En länk i kedjan
Under sin tid som ledande studentarbetare vid Studentmissionen på 1990-talet kom hon i kontakt med kyrkliga traditioner i olika länder. – Jag insåg att man kan se på tro på olika sätt och att det ena sättet inte nödvändigtvis är sämre än det andra. Flera av dem som var aktiva i Studentmissionen både nationellt och i nordiska sammanhang var för kvinnliga präster och jag hade stort förtroende för dem, vilket underlättade framväxten av min egen övertygelse.
Ändå tvekade hon in i det sista om hon skulle bli en bra präst.
– Jag bad till Gud att han skulle stänga dörren om det inte var rätt väg för mig. Det gjorde han inte fast han hade fyra månader på sig, vilket jag tog som en bekräftelse på att det var rätt.
När stiftets kommande präster samlades på domkapitlet före vigningsceremonin blev hon övertygad om att hon valt rätt.
– De tidigare biskoparna blickade ner på mig från tavlorna på väggen och jag insåg att jag bara är en länk i kyrkans långa kedja. Jag blev lugn och tillitsfull, det kändes så rätt.
Läs mer i Kyrkpressen nr 4/10
