– Återblickar och anekdoter, sade Sofia T. när hon bad mig medverka i jubileumsnumret.
Jag blundar och försöker locka: anekdot, anekdot … Men det är litet som i den bildtext vi hade en gång under foto av en kyrka: ”Gudstjänstbesökarna strömmar in i N:by kyrka.” Med skärpt blick upptäckte man i utkanten av bilden två små figurer, men vartåt de strömmade var ovisst.
När jag på 1960-talet började på tidningen hette den Församlingsbladet och hade en upplaga på cirka 5 000 exemplar. Innan jag anställdes hade Boris Lindblad varit ensam redaktör i tjugo år – en insats värd respekt. – Nu kan jag någon gång bli sjuk, sade han när han hälsade mig välkommen.
Boris skrev alla sina manuskript för hand. Han brukade slå en knut på näsduken när det var någonting viktigt han skulle komma ihåg. Ibland kom han till mig med näsduken i högsta hugg och frågade: har jag sagt åt dig vad det var jag skulle komma ihåg?
Fbl var så vitt jag vet den första finlandssvenska tidning som började ges ut som taltidning. Det är jag litet stolt över, fastän det helt och hållet var Karl-Oscar Skogsters förtjänst. När vi erbjöd församlingarna att beställa taltidningen till sina synskadade medlemmar avböjde en kyrkoherde artigt med motiveringen: vi har tyvärr inga blinda i vår församling.
Till en början kom taltidningen fyra gånger om året. Jag skötte koordineringen av inläsarna, som var frivilliga och oavlönade. En gång köpte jag burkkarameller till julen åt medhjälparna, men en av dem bet sönder en tand – efter det blev belöningen åter enbart ett djupt känt tack.
Fbl:s viktigaste insats på lång sikt blev att ta det stora språnget för 40 år sedan – och lyckas! Några planterar, andra vattnar, Herren ger växten.
Anita Höglund är pensionerad redaktör på Församlingsbladet och Kyrkpressen.
