Det positiva för Vikströms del accentueras av att den regionala fördelningen inte signalerar att stiftet skulle vara delat. Åtminstone inte geografiskt.
Hur det teologiskt är i fråga om en splittring återstår att se. Mycket
bero naturligtvis på hur Vikström väljer att handskas med dem som på
grund av hans teologiska markeringar inte ville se honom som biskop.
Men inte endast på det. Frågan är i vilken utsträckning de kritiska
kretsarna är beredda att ge honom en chans att lyckas.
Sixten Ekstrand blev – som det heter – god tvåa. I detta fall innebär
god två just god tvåa. Ekstrand fick tillräckligt många röster för att
kunna känna att han gjorde ett gott val och av många sågs som det bästa
alternativet. Å andra sidan var avståndet till Vikström så stort att
han inte behöver reflektera över om han ännu kunde ha gjort något som
hade lett ända fram.
Till denna del blev det med andra ord ett win-win resultat.
Nu har vi både Björn Vikström och Sixten Ekstrand i stiftsledningen, Den förre som biskop, den senare som stiftsdekan.
Åtminstone har inte
den sansade valprocessen gjort ett kommande samarbete omöjligt, kanske
inte ens svårt.
Vi önskar bägge lycka till och Guds rika välsignelse.
