Exakt var gränsen mellan tragedi och statistik går, eller hur många träd som behövs för att de skall försvinna i en skog, kan knappast någon säga. Men de flesta torde vara överens om att talesätten ger uttryck för en djup sanning, nämligen att det finns en enskild människa och hennes öden i det som ser ut som en strid ström av siffror och statistik.
Detta gäller självfallet också den aktuella, praktiskt taget dagliga informationen om uppsägningar och permitteringar. Ibland kan det vara ett tiotal, ibland ett hundratal och i värsta fall om tusentals anställda.Också bakom dessa siffror, hur små eller stora de än är, finns alltid människor av kött och blod, människor med drömmar och förväntningar. Bakom en siffra kan en dröm om ett eget hus gå i kras. Bakom en annan skjuts möjligheten att ta emot ett barn på en obestämd framtid. Bakom en tredje grusas förhoppningen att få avsluta arbetslivet med full pension.
För en del kan det vara en liten tröst att man inte är ensam om att se sina drömmar grusas. Det känns lättare att dela besvikelsen och modlösheten med andra som drabbats av samma öde.
Om glädjen blir dubbel då den delas kan man säga att sorgen i bästa fall blir mindre då den delas.
Kanske inte hälften mindre, men i alla fall något mindre.
I ett samhälle som sägs präglas av allt större individualism lyser förståelsen för individen och hennes bästa allt för ofta med sin frånvaro där den borde finnas: där beslut som berör människor fattas.
I de sammanhangen vore det viktigt att inte låta enskilda människor bli statistik och att inte låta de enskilda träden försvinna i en skog.
Det förutsätter förstås att man inte endast i teorin utan också i praktiken ser människan och hennes bästa som utgångspunkten och målet för besluten.
Gör man inte det väljer man medvetet eller omedvetet andra utgångspunkter och andra mål. För det mesta sådant som kallas ekonomisk lönsamhet, effektivitet, produktion, konkurrenskraft och så vidare.
Placeras något annat än människan i centrum blir besluten med stor sannolikhet helt andra än om det verkligen är människan och hennes bästa som gäller.
Det som gör ett ärligt resonemang om grundläggande prioriteringar svårt är att alla naturligtvis hävdar att det självfallet är människors bästa man tänker på alltid, i alla sammanhang och inför varje beslut.
Frånsett skrämmande undantag finns sällan orsak att hävda att detta är lögn. Att göra det vore det samma som att hävda att någon vill det onda. Och så är det förstås inte.
Den viktiga och svåra frågan blir då hur det kommer sig att en del av allt det goda vi vill inte leder till önskat resultat.
För knappast vill någon hävda att den pågående ekonomiska och sociala tudelningen av samhället är ett önskat resultat av fattade beslut? Samma gäller förhoppningsvis den senaste statistiken rörande psykofarmaka. Den visar att användningen av psykofarmaka tredubblats under åren 1997–2007. För att nämna ett par övergripande exempel.
Den pågående miljöförstöringen har lett till att miljökonsekvensbedömningar görs för projekt som på ett eller annat sätt påverkar vår fysiska omgivning.
Är inte indikationerna på att en del av oss och därmed hela vårt samhälle far illa redan så många att vi snabbt och effektivt måste börja göra bedömningar av vilka konsekvenser olika beslut inom till exempel ekonomi, social- och hälsovård, utbildning och kultur får för oss människor?
Speciellt i den rådande ekonomiska situationen blir det nödvändigt att prioritera. Vi har alla orsak att noga följa med hur de prioriteringarna ser ut och med vilka motiveringar de görs. Kommer till exempel eventuella krav på automatiska ökningar inom social- och hälsovården som de som nu föreslås för försvarsmakten att vinna allmän acceptans?
Det ska bli intressant att se hur ofta vi möts av argumentet att människors välbefinnande främjas eller lider minst av att det ena eller det andra görs eller lämnas ogjort. Och hur ofta vi får höra den intetsägande och till intet förpliktande frasen att den ekonomiska situationen nu är sådan att det ena eller det andra måste göras eller lämnas ogjort.
