I över tio år har Sakari Vilpponen förverkligat sitt kyrkomusikkall också som chefredaktör för tidskriften Kirkkomusiikki. Både i den egenskapen och som aktiv kyrkomusiker i en egen församling har han med oro följt med vissa trender.
Enligt Vilpponen förefaller det finnas åtminstone en viss fara för att kyrkomusiken inte nödvändigtvis ges den betydelse och den plats som den inte bara förtjänar utan den plats från vilken den kan tjäna kyrkan och Guds rike.
– Det är i en kombination av ordet, musiken och de estetiska intrycken som jag ser den helhet där Gud kan upplevas helt och fullt. Finns inte alla elementen med lider upplevelsen mer eller mindre och på ett sätt berövas Gud då någon dimension. Vill man uttrycka det på ett annat sätt kan man säga att information om Gud inte går hem fullt ut.
Förkunna genom musiken
På musikens område har det aldrig funnits något alternativ till kyrkomusiken. Däremot har en hel del tid gått åt till att överväga om det är kyrkomusiker- eller prästkallet som är det starkare. En tid studerade också Vilpponen teologi. Men han konstaterade i alla fall att det inte var hans ”grej”. Han kunde och ville förkunna genom musiken.– Enligt bland annat Luther är musiken inte ett verktyg eller en kanal utan en bärande kraft. Själv uttrycker jag det så att musikens ena ända är i himlen.
Läs hela personporträttet med Sakari Vilpponen i Kyrkpressen nr 6/09.
