Då efterlystes bred information och diskussion kring valet och kritik framfördes mot det som trots allt gjordes.Nu är det alltså tämligen tyst. Åtminstone utåt sett. Vilka planer och strategier som smids i mer eller mindre slutna kabinett är sedan en annan femma. Det som där sker behöver nödvändigtvis inte vara av ondo. Tvärtom. Men det gagnar inte öppenhet och meningsutbyte och det skapar inte en känsla av att valet är viktigt för alla församlingsmedlemmar.
Efter två veckor ska medlemmarna i församlingarnas församlingsråd eller kyrkofullmäktige välja de elektorer som tillsammans med stiftets präster och lektorer väljer nästa biskop för Borgå stift. Och fortfarande har biskopsdiskussionen alltså inte ens riktigt kommit igång.
Som Kyrkpressens och kyrkpressen.fi:s läsare kunnat notera är det inte många som antagit erbjudandet att säga vem de vill ha som biskop och varför. En handfull har gjort det på webben och några fler i papperstidningen.
Diskussioner och reflektioner är emellertid ingenting som kan eller ska kommenderas fram. Finns det inte intresse att diskutera biskopsvalet så finns det inte.
Inför valet av elektorer är bristen på diskussion i alla fall ett problem. Eller en utmaning om man hellre använder det ordet. Detta i synnerhet då det inte kan finnas egentliga kandidater som elektorerna kan kandidera för. Det är ju de som bildar valmansföreningar som nominerar kandidaterna.
Som situationen ser ut i dag förrättas alltså elektorsvalet i blindo på praktiskt taget alla sätt och på alla plan. Ingen vet vilka präster som kan tänka sig att tacka ja till en kallelse och därför vet ingen heller vilka alternativ elektorerna har att agera.
Därmed kan ingen heller bedöma på vilka grunder elektorerna väljs, alltså varför just den eller den personen är den lämpligaste att välja nästa biskop. Därmed kan ingen heller egentligen ställa krav eller förväntningar på elektorerna.
En möjlighet att skapa större klarhet i biskopsval vore förstås att det först finns kandidater och sedan väljs elektorer, som redovisar för vilken kandidat de stöder.
Problemet är att biskopsämbetet inte är ett ämbete man söker. Det kallas man till genom en inre och en yttre kallelse. Den inre kallelsen är en sak mellan varje präst och hans eller hennes Gud. Den yttre kallelsen sker i dag via valmansföreningar, som bildas av minst tio elektorer.
I det nuvarande systemet förutsätter alltså kallelsetanken att elektorerna väljs först.
Naturligtvis kan man tänka sig att också något annat organ kunde stå för den yttre kallelsen, men vilket?
En tanke kunde vara att kallelsen framförs av de präster och elektorer som automatiskt har rösträtt. En annan möjlighet är att komplettera dem med de lekmän som automatiskt har rösträtt, alltså stiftsfullmäktige och stiftets kyrkomötesombud.
Vill man hålla fast vid att antalet lekmannaelektorer ska vara det samma som antalet röstberättigade präster och lektorer är detta system naturligtvis omöjligt.
Ett annat alternativ diskuterades av kyrkomötets sessioner 2006. Då gällde det ett initiativ av professor emeritus Seikko Eskola och åtta andra kyrkomötes-
ombud om att biskopen väljs av ett förstärkt stiftsfullmäktige.
Tanken var att valorganet består av lika många präster och lekmän. En motivering för det nya valsystemet var att det inom ramen för ett förstärkt stiftsfullmäktige var möjligt att allsidigt bekanta sig med kandidaterna och att få allsidig information om dem.
Kyrkomötet lät initiativet förfalla.
I en intervju för Kyrkpressen i maj 2006 konstaterade Eskola att det med det nuvarande valsystemet nästan är en slump vem som väljs till biskop.
Slump eller inte. Faktum är i alla fall att alla tre biskopsval med det nya systemet – Borgå, S:t Michel, Tammerfors – har visat att det inte är helt tillfredsställande. Som det heter: något borde göras.
Situationen inför det stundande elektorsvalet och biskopsvalet i Borgå stift aktualiserar ytterligare den bedömningen.
