I upphandlingskontraktet anges de villkor man kommit överens om, bland annat vad köparen har för kvalitets- och leveranskrav beträffande det som kontraktet gäller.
Formellt är det alltså så att den som beställer något avgör vilka kvalitetskrav som gäller. Men kvaliteten är endast ett av i allmänhet ganska många element som måste tas med i den slutliga bedömningen av vilket upphandlingsavtal som är det förmånligaste. Därför gäller det också att besluta om vilken tyngd just kvaliteten har då avtalen ställs mot varandra.
Dessutom är detta med kvalitet ibland mycket komplicerat. Inte minst då det gäller service består kvaliteten av en rad faktorer som för sig kan bedömas olika.
Även om allt detta är viktigt visar några händelser de senaste veckorna att det finns en mycket djupare dimension i konkurrensutsättnings- och upphandlingssystemet. En dimension som kan sammanfattas i den traditionella fråga rånaren ställer sitt offer: pengarna eller livet.
De händelser som här avses är tragedin med ett gammalt par som särades åt av byråkrater då de institutionaliserades, nyheten om att Bertahemmets invånare måste flytta som en följd av att hemmet inte hängde med i konkurrensen och hotet mot omtyckta, välfungerande daghem i Esbo som inte heller de klarade sig i konkurrensen.
I dessa fall – och säkert många, många andra – handlar det ytterst om hur beslutsfattarna bedömer förhållandet mellan pengarna och livet. Naturligtvis inte bokstavligt så att någon hotas till livet, men väl så att livskvaliteten väsentligt och kanske till och med avgörande kan försämras för dem som berörs.
Förenklat sagt är frågan om ekonomin och regler för ekonomiskt relaterade beslut ska vara det viktigaste eller om människan och hennes välbefinnande är utgångspunkten och målet för våra val.
De nämnda exemplen visar vad det i praktiken är frågan om.
Att skilja åt äkta makar som i decennier delat vardag och helg, sorg och glädje, framgång och motgång bara för att de som ett gammalt par med hälsoproblem inte passar in i systemet är inte att sätta människan i centrum.
Att tvinga åldringar som mår bra och trivs att byta miljö bara för att det som varit och är deras hem inte fyller byråkraternas krav till alla delar är det inte heller.
Självfallet är ekonomisk realism och sunt fögderi en grundförutsättning för att vi ska kunna slå vakt om välfärdssamhället.
Den allmänna utvecklingen gör det emellertid berättigat att fråga om vi i vår strävan att vara realister och goda förvaltare i praktiken håller på att montera ner den genuina välfärd som ger människor värdighet och trygghet i livets alla skeden.
Så går det nämligen om pengarna blir viktigare än livet.
Då människor lider och far illa därför att systemet kräver eller förutsätter vissa saker, som till exempel konkurrensutsättning och upphandling, är det inte människorna som bör ses över utan systemet.
Då enskilda människor av kött och blod lider och far illa därför att de förvandlas till anonyma siffror, statistik och ekonomiskt relaterade enheter hjälper det inte att skylla på statistiken eller hänvisa till att det allmänt taget går bra.
Det gäller inte endast alla samhällssektorer och alla åldersgrupper.
Då människor far illa måste vi fråga oss vad det beror på, våga erkänna våra misstag och rätta till dem.
Det gäller inte minst våra grundläggande prioriteringar.
