Initiativet till det inofficiella biskopsmötet togs av ärkebiskop Torsten Thure Renvall, som sammankallade ett tiotal personer till överläggning. Initiativet resulterade i ett inofficiellt biskopsmöte, som verkade under åren 1891-1907.
– Dess primära funktion var närmast att dra upp gemensamma linjer i de tre stift som då fanns, nämligen Åbo ärkestift, Borgå stift och Kuopio stift, berättar Nieminen.
Behovet av sådana linjedragningar var stort. Kyrkomötet, som var det enda organet för helhetskyrkan vid den tiden, samlades vart tionde år och senare under 1800-talet vart femte år.
Då ärkebiskop Renvall presenterade tanken på ett officiellt biskopsmöte för kyrkomötet möttes han inte av någon större förståelse. De två kyrkomöten som samlades under 1800-talet sade nej.
Begränsade befogenheter
Trots att biskopsmötet nu blev ett officiellt organ från och med 1908 var resultatet tämligen magert.
– Biskopsmötet blev ett organ utan egentliga befogenheter. Dess uppgifter var kort sagt att bereda ärenden för kyrkomötet, att verkställa kyrkomötets beslut och att samordna de domkapitelsärenden som gällde samtliga domkapitel, förklarar Nieminen.
Kort sagt kunde biskopsmötet inte fatta några som helst beslut om frågor som gällde helhetskyrkan. Då biskoparna återvände till sina stift kunde de, om de så ville, ”glömma” vad mötet kommit fram till.
Huvudorsaken till kyrkomötets njugga inställning var rädslan för att kyrkan skulle ”biskopifieras”, alltså att biskoparnas roll skulle överdimensioneras på prästernas och lekmännens bekostnad.
Denna rädsla eller misstanke tog sig uttryck då kyrkomötet år 1898 beslöt om att biskopsmötet ska grundas. Mötets sammansättning utvidgades därför till att omfatta inte endast biskoparna utan också stiftens prästassessorer.
Läs mera i Kyrkpressen 50/2008.
