I samband med att kyrkoherde Olli Aalto och biskopen i S:t Michels stift Voitto Huotari tillsammans mötte massmedierna med anledning av könsbytesfrågan tangerades utöver de medicinska och juridiska aspekterna också teologiska frågeställningar.Tangerades är ordet. Det visade sig nämligen att de teologiska reflektionerna kring Aaltos könsbyte hade lyst med sin frånvaro. Också i den kyrkliga kontexten var det följaktligen medicinen och juridiken som gällde.
En förklaring till detta kom biskop Huotari med då han konstaterade att frågan om könsbyte inte är en fråga som har med vår frälsning att göra och att det teologiska därför inte ska överbetonas eller överdramatiseras.
Samtidigt konstaterade han dock att det finns all anledning för kyrkan att nu inleda en djup och bred teologisk diskussion om de teologiska frågor som transsexualitet och könsbyte väcker.
De flesta torde vara överens med biskop Huotari om att vår frälsning inte är beroende av sexuell läggning eller sexuella preferenser. Den är beroende av endast och enbart av Kristi frälsningsgärning och att vi tar emot Kristus som vår frälsare.
Frågan är vad detta enda som vår frälsning står och faller med innebär. Konkret kunde frågan till exempel formuleras så här: vilka konsekvenser har det för mitt liv att jag tar emot den frälsning som Gud av nåd bjuder mig?
Bland annat i fråga om läggning och preferenser, och då inte endast de sexuellt relaterade, är frågan angelägen och svår.
En gräns som det har visat sig vara svårt att först dra och sedan komma ihåg är den mellan vad man är och vad man gör. En annan gräns som blivit allt mera flytande är den mellan vad vi vill och vad Gud vill.
Utvecklingen förefaller allmänt gå mot att människan ser det som rätt och riktigt att leva ut allt det som finns inom henne. Det sker också allt oftare med motiveringen att Bibelns och tidigare generationers gränsdragningar är tidsbundna och dikterade i avsaknad av den kunskap som vi i dag har.
Vi vill med andra ord göra det vi upplever oss vara och vi gör det med motiveringen att vi äger kunskaper som kan leda oss rätt.
Försöker man isolera frågan om frälsning till något som mer eller mindre saknar beröringspunkter med vilka val vi gör och hur vi lever vårt liv kan också frågan om till exempel könsbyte göras till en medicinsk, juridisk och allmänmänsklig fråga.
Gör man frågan om frälsning till en fråga som har konsekvenser för vilka val vi gör och hur vi lever vårt liv blir situationen en helt annan. Då är det inte längre endast eller ens primärt fråga om medicin och juridik.
Då väcks frågor som har att göra till exempel med om det är rätt att göra allt det vi medicinskt kan göra, om vi som kristna kan acceptera och leva enligt vilka lagar som helst och om vårt förstånd verkligen räcker till för att vägleda oss genom tiden till evigheten.
Eller är det kanske så att Gud i alla fall har satt gränser för vad människan får göra, att det kanske finns lagar som strider mot Guds vilja? Är kanske trots allt vår kunskap fortfarande begränsad så att den inte alltid och till alla delar leder rätt?
Bibelns besked i dessa frågor är klart. Vår kunskap är ett styckverk, Guds dårskap är visare än människor.
Naturligtvis ska vi fullt ut använda det förstånd som Gud har gett oss, men samtidigt bör vi vara medvetna om dess begränsningar och vårt behov av vägledning. Och därmed ställs vi inför frågan var den vägledningen finns att fås.
Kyrkoordningen ger besked: Kyrkan fasthåller som sitt högsta rättesnöre den i dess bekännelseskrifter uttryckta principen, att all lära i kyrkan ska prövas och bedömas enligt Guds heliga ord.
Vad detta i fråga om till exempel könsbyte innebär för kyrkan och vilka slutsatser som dras återstår att se.
