Administrativt är det frågan om de yttre förutsättningarna för fungerande svenskspråkiga församlingar och inte minst ett fungerande svenskspråkigt stift. Teologiskt är det frågan om hur församlingsmedlemmar med olika syn på Bibeln, hur den ska läsas och tolkas och vilka slutsatser som bör dras, ska kunna leva sida vid sida i en kristen gemenskap.
Förmodligen är det vid det här laget många som fått mer än nog av allt vad kommun- och andra reformer heter. Men det hjälps inte. Faktum är att vi befinner oss mitt i en process som omformar våra församlingar och vårt stift.
I praktiken innebär det bland annat ytterligare sammanslagningar som leder till att majoritetsspråket i de nya, större samfälligheterna i de flesta fall blir finska. Detta i kombination med att samfälligheterna också får större tyngd i relation till stiften väcker berättigad oro i Borgå stift.
Frågan är inte hur man eventuellt kunde bromsa eller stoppa utvecklingen. Det går inte. Frågan är vilka modeller som kunde vara användbara med tanke på den nya verklighet i vilken vi lever.
Just nu finns lyckligtvis positiva förutsättningar för en grundlig diskussion om olika framtida modeller. Inte minst för de stora samfälligheterna har parokialprincipen, alltså principen enligt vilken man ska höra till den församling på vars område man bor, blivit aktuell.
För många känns det helt enkelt märkligt att man inom samfälligheten inte fritt ska få välja församling eller till exempel höra till den församling man gjort hela sitt liv även om man flyttar till en annan stadsdel.
För Borgå stifts del kunde parokialdiskussionen öppna möjligheten att aktualisera uppluckring av inte endast parokialprincipen utan också av kravet på att församlings- och kommungränsen måste vara ett till ett.
En möjlig utväg att stärka både den finlandssvenska församlingsidentiteten, stiftsidentiteten och därmed den finlandssvenska identiteten vore ju att bilda svenska församlingar och svenska samfälligheter. Men det torde i praktiken förutsätta just att kopplingen mellan församlings- och kommungränser luckras upp eller bryts.
Beträffande de teologiskt dikterade motsättningarna gäller väl i stort sett samma princip: att luckra upp en olycklig koppling. I detta fall kopplingen mellan den egna övertygelsen och möjligheten att aktivt och konstruktivt arbeta för församlingens och stiftets bästa.
Också till denna del ger strategidokumentet mycket att reflektera över:
”De teologiska olikheterna tar sig uttryck i ett ”vi och dom”-tänkande.
Den ökande teologiska polariseringen konkretiseras bland annat i ämbetsfrågan och diskussionen om homosexualiteten. På sikt kan den här polariseringen splittra stiftet. Från konservativt håll och från en del väckelserörelser riktas i dag en kraftig kritik mot stiftets ledning, med biskop och domkapitel i spetsen. Kritiken har dels en teologisk udd, dels berör den enskilda beslut som till exempel domkapitlet fattat. Denna kritik bör tas på allvar och seriösa diskussioner om väckelserörelsernas plats och uppgift i stiftet bör föras. Samtidigt finns det skäl också för kritikerna att granska de egna argumentens bärighet och de konsekvenser dessa har för sammanhållningen i stiftet och för stiftet som en del av rikskyrkan.
Att tala för samarbete också där vi inte kan vara eniga i allt är lättare sagt än gjort. Ett är dock säkert, och det är att samarbete varken uppstår eller främjas om vi inte möter varandra med respekt för varandras åsikter.
I stort kan det ske som på stiftsdagarna i Jakobstad, men förhoppningsvis hittar vi mönster och modeller också för samarbete på församlings- och prosteriplan.
