Handlingen tar avstamp i en födelsedagsfest. Den före detta popstjärnan Johanna Kettel (Sinikka Sokka) vill fira sin son Jerrys (Nicke Lignell) 35-årsdag med ett storstilat partaj. Till villan i Sibbo bjuds också ex-maken och Jerrys far, den avdankade och spelberoende popmanagern Kaj-Ole ”Kaide” Lundin (Peik Stenberg). De övriga gästerna är journalisten och familjevännen Auli Bronsky (Sara Paavolainen), hennes dotter Irina (Emma Klingenberg) samt Jerrys världsförbättrande halvbror Nick (Markus Nykänen).
Rödvinet och popflosklerna flödar, det tidigare äkta paret dristar sig till och med till att framföra en av sina gamla hits. Men festföremålet, i övertygande tolkning av Lignell, är inte imponerat. I själva verket är han fullkomligt trött på pappans rockvitser och goda råd samt mammans narcissism och patetiska försök att hålla uppe skenet från de gångna glansdagarna. Gamla sår rivs upp och den döda dottern i familjen spökar, men samtidigt spirar också romantiken.
En historia om ansvar, svek och vägval målas upp, men det tar en god stund innan man som åskådare blir verkligt engagerad i pjäskaraktärernas öde. Andra akten fungerar bättre, och då ett sjukdomsfall kommer in i bilden, blir det riktigt intrikat. Pjäsen kunde ändå ha vunnit på en lite tätare dramaturgi, speciellt i början.
Trots de glamorösa ramarna, är pjäsens styrka dess avklädda vardaglighet. Handlingen och karaktärernas reaktioner känns trovärdiga, liksom deras livsmiljö, ett tvåspråkigt nutidsfinland med Idols och lågprisflyg. Musiken ger föreställningen krydda och fungerar som stämningsskapare och känslotolk. Bandet gör en god insats i bakgrunden, men som åskådare saknar man den frigjorda musikglädjen hos skådespelarna. Stundvis känns 60-talslåtarna mera som rekvisita än bärande element, trots att speciellt Klingenberg sjunger fint.
Föreställningens dekor består av cylindrar med luddigt, vitt överdrag, vilket fungerar bra i all sin enkelhet. Scenografin kompletteras med videoprojiceringar av Johanna och Kaides döda dotter Bella (Laura Birn) samt musikvideor från föräldrarnas ungdom.
Det hjärta man har är en sympatisk tvåaktare, men handlingen hinner aldrig riktigt lyfta före det är dags för den sista halleluja-kören. Det är kanske inte tänkt att åskådarna ska serveras en regelrätt storyline, utan snarare nedslag i de olika karaktärernas liv. Lite som i vårt upptrissade postmoderna samhälle, där, för att använda Irinas ord, inget är på riktigt längre.
