– I slutet på 1940-talet blev en av min farbröder kristen, berättar Toktam, en ung kvinna från Iran på besök i Österbotten. Det var ovanligt på den tiden. Det blev svårt för honom i vår stad så han flyttade till en annan ort.
Men när Toktams pappa dog flyttade farbrodern tillbaka för att kunna hjälpa sin svägerska och hennes små barn. Toktam var bara fem år då. Hon minns att han gav sig tid med barnen och att han berättade bibelberättelser för dem.
– Min mamma blev så rörd av farbrors omsorg om oss att hon blev intresserad av hans tro. Men hon hade många rädslor och många frågor. En kristen kvinna började undervisa henne och hon kom till tro liksom alla vi barn.
Min pastor hängdes
I miljonstaden där Toktam växte upp fanns det bara ett fåtal kristna familjer.
– När polisen började förhöra vår pastor uppmanade vänner honom att söka sig till Grekland och verka för Herren där. Men han ville inte. Han kände att han var kallad att arbeta i vår stad. Men han fängslades och hängdes i fängelset. Orsaken var att han bytt religion.
Deras kyrka stängdes. De kristna blev ännu färre.
– Vi blev förhörda och hotade av polisen. Men vi tänkte: ”Gud är inte begränsad till en kyrka, vi kan fira gudstjänst hemma.” Varje kväll läste vi hans ord tillsammans och lyssnade på kristna program. På söndagsmorgnarna steg vi upp halv sex, klädde oss i finkläder och firade gudstjänst med kollekt och allt.
Läs mera i Kp 41/2008.
