Också biskop Mikko Heikka blev föremål för klagan i det aktuella ärendet. Han ansågs ha underlåtit att sköta sitt övervakningsuppdrag på ett acceptabelt sätt.
Då ärendet första gången behandlades av domkapitlet i Esbo stift den 19.8 förkastades klagan mot biskop Heikka efter omröstning. Rösterna föll 4-2. Lagfarne assessor Pekka Leino förslog att biskopens agerande skulle föras till stiftets undersökningsombud, som är jurist, för opartisk granskning.
Samma gällde klagan mot prosten Tuovinen men den vidare beredningen av det ärendet gavs åt Tuovinens prästkollega, prästassessorn Arto Laitinen. Motiveringen var att man ville ha en teologisk klarläggning. Ändå spelar teologin en mycket blygsam roll i beredningen.
Heikkas och Tuovinens handlande sköttes alltså så att säga inom familjen och utan ”inblandning” av opartisk juridisk expert. Detta i strid med stiftets lagfarne assessor Pekka Leinos beredning och beslutsförslag.
Enligt Leino borde den förberedande undersökningen ha skötts av undersökningsombudet, som sedan i normal ordning hade presenterat resultatet av undersökningen för domkapitlet som underlag för fortsatt behandling.
Men det ville alltså domkapitlet i Esbo stift inte.
Det beslut i fallet Liisa Tuovinen som domkapitlet fattade den 29.9 kan kanske förklara varför.
Enligt protokollet från mötet hade det hela nu skötts vidare så, att det inte längre är fråga om välsignelse av ett registrerat lesbiskt partnerskap utan om en bönestund.
Tuovinen hade i sitt bemötande betonat just detta och försvarat sitt handlande med att kyrkomötets konstitutionsutskott, alltså läroutskott, i ett betänkande angående registrerade partnerskap gett grönt ljus för dylika bönestunder.
Det utskottet talar om är ingalunda en bönestund tillsammans med ett lesbiskt brudpar och 60 gäster under ett bröllop i en gudstjänstlokal. För det var bröllop Hvittorp hade reserverats för.
Det utskottet talar om är individuella bönestunder i samband med pastorala samtal.
Detta är vad utskottet presenterar som kyrkans linje om eller då homosexuella i registrerat parförhållande ber om kyrklig välsignelse för sitt förhållande (konstitutionsutskottets betänkande 2/2003). Samtidigt som det kraftigt betonar kyrkans skyldighet att slå vakt om det traditionella äktenskapet.
Beredaren och domkapitlet – utom lagfarne assessor Pekka Leino som antecknade avvikande mening till protokollet – gick i alla fall på Tuovinens förklaring och att kraven på straff för henne därmed var obefogade. Detta skedde utan att någon opartisk utredning har gjorts om vad som verkligen hände på Hvittorp. Åtminstone nämner beredningen ingen sådan utredning utöver att Tuovinen och samfälligheten som hyresvärd för Hvittorp fått säga sitt. (Domkapitlets protokoll och Leinos avvikande mening finns att läsa på adress www.kyrkpressen.fi)
Alltså: Då Tuovinen säger att hon inte har gjort något fel anser domkapitlet att det är bevisat att det är så. Det visar beredningen.
Att paret – och kanske alla andra närvarande – upplever förbönstillfället som en vigsel saknar enligt biskop Heikka betydelse (se KP nr 40)!
Det som i alla fall rimligtvis borde ha betydelse är vad Tuovinen själv anser att hon gjorde. Hon har sagt att det är hårklyveri (saivartelua) att göra skillnad på förbön och välsignelse (Kotimaa 29.9).
Tuovinen menar alltså att hon egentligen välsignade det lesbiska parförhållandet men talar om bönestund endast och enbart för att med detta hårklyveri göra det möjligt för sig att välsigna inom ramen för det som kyrkan har handbok för.
Detta resonemang ställer alltså domkapitlet i Esbo inte endast upp på utan saluför det synligt som ett fungerande och lämpligt recept i evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Misstanken att det här ytterst är fråga om aktivt attitydarbete till förmån för kyrklig välsignelse av homosexuella parförhållanden ligger därför snubblande nära. Misstanken förstärks av att den centrala personen i beslutsprocessen är biskop Heikka. Han är ordförande för den arbetsgrupp som förbereder biskoparnas ställningstagande gällande kyrkan och partnerskapslagen (se biksop Gustavs Björkstrand kommentar på nyhetsplats).
Här finns en videosnutt från ”bönestunden” samt esbobiskopens kommentar.
Biskop Björkstrand konstaterar på nyhetsplats att ”oberoende av vilken uppfattning man har när det gäller det berättigade i att välsigna registrerade partnerskapsförhållanden är det viktigt att man har respekt för kyrkans beslutsprocess”. Så är det. Och oberoende av vad man anser om samkönade parförhållanden och om hur kyrkan ska förhålla sig till dem är det som hänt i affären Liisa Tuovinen oacceptabelt. Det hela framstår som ett lika välregisserat som ovärdigt skådespel.
Så här får det inte gå till i en kyrka som förkunnar att ja ska vara ja och nej ska vara nej, som förkunnar att sanningen ska göra oss fria. I affären Tuovinen har praktiskt taget allt detta satts på undantag.
