Städartyperna är många. Vi har den obotliga spararätten och jag-kastar-allt-jag-inte-använt-den-senaste-månaden-stammen. Vissa har noggranna system med lådor för ja, nej och nja. Nja-lådan får stå kvar längst in i garderoben för att ägaren ska ha tid att bestämma sig till nästa städning. Så finns smygkastarna som kastar allt de anser vara onödigt bland andra familjemedlemmars ägodelar, men också sekretesspararna som, på de underligaste ställen, lyckas gömma sånt de bara inte förmår kasta bort.
Generationsfråga? Javisst. Jag känner äldre människor som inte ens är kapabla att slänga bort gammal havregrynsgröt. Men det är för all del också en personlighetsfråga. För vissa skär det i hjärtat att kasta, för andra är det en befrielse.
Desto längre vi skjuter upp städningen, desto jobbigare ter den sig och desto dunklare förefaller skåpen vara.
Det är som med tråkiga upplevelser och erfarenheter vi radat upp längst inne i oss själva. Spara eller slänga? Älta eller förlåta? De finns människor med hjärtan av guld som verkar glömma oförrätter lika lätt som andra glömmer hemnycklarna. Så finns det idisslarna som knagglar, sörjer, grämer sig och fylls av bitterhet.
Själv har jag en och annan grej i nja-lådan. I stort sett förlåtet men glömma kan man väl ändå inte? Jag ska jobba på det. För de där grejerna måste det vara befriande att bli av med helt och hållet. Lika befriande som när jag äntligen förde den där chockrosa blusen jag bar på nians skolavslutning men inte använt på åtta år till klädinsamling förra veckan. Sådär bara.
