– Jag arbetade som naprapat och byggde samtidigt upp ett företag, till sist jobbade jag nästan dygnet runt, säger David Strömbäck.
Företaget var framgångsrikt. Allt gick enligt planerna tills han märkte att själva livet blev olevt.
I sitt arbete mötte han många som gått i väggen. Det är ofta kroppen som först säger ifrån. Men besöket hos naprapaten löste problemen bara tillfälligt. Utan att ändra livsstil blir man beroende av terapiformen.
Själv lyckades han bromsa i tid. När han märkte att han inte orkade med annat än jobbet började han avveckla sina patientkontakter. Nu ägnar han sig åt att importera och saluföra
hälsoprodukter.
– Jag arbetade tjugo år som naprapat och saknar den unika kontakt med människor som det gav. Det var inte för många patienter, men arbetsbördan blev för stor. Det var också kroppsligt tungt. I dag är jag är chef, springpojke och problemlösare.
Fylla på
– Jag hade jobbat hårt, lyckats, men livet var tomt. Jag kunde inte förstå det. Jag brottades med tomheten.
På midsommaraftonen förra året gav några gäster oss Owe Wikströms bok Ikonen i fickan. Jag gillar filosofiska böcker och njöt av varje sida. Han beskrev den tomhet jag upplevde och han skrev att i tomheten är det Gud som gör sig påmind.
– Det som jag hade sprungit från! Det blev så kravlöst. Inget att prestera. Bara låta ett högre väsen fylla tomrummet. Jag fick öppna mitt sinne. Jag kunde göra det för jag har lugnat ner mig. Uppvaknandet och påfyllningen får ta tid.
Läs hela profilen i Kp 37/2008.
