Det är lätt att instämma med alla dem som ger uttryck för en växande oro för kyrkans framtid vad antalet medlemmar beträffar. Och det är allt svårare att förstå dem som försöker tona ner den negativa medlemstrenden med att hänvisa till att omkring 80 procent av finländarna trots allt fortfarande väljer att vara medlemmar.
Ett sådant försvar påminner allt mera om historien om mannen som föll ut från fönstret på åttioförsta våningen i en skyskrapa och efter att ha fallit sjuttiotvå våningar konstaterade att allt hade gått bra så långt.
Samtidigt som det finns orsak att varna för att ta allt för lätt på den negativa medlemsutvecklingen finns det också orsak att varna för en romantisering av den. Det förefaller nämligen finns en tendens att tro att ett minskat medlemsantal med åtföljande ekonomisk tillstramning är något nästan eftersträvansvärt.
En kämpande kyrka måste med nödvändighet – hävdas det – i högre grad än en välmående kyrka förlita sig på Gud och på Hans kraft. I en kämpande, utsatt kyrka skiljs agnarna från vetet, det vill säga de sant troende från andligt döda namnkristna. Kyrkan blir då de sant troendes kyrka.
Tankeväckande är att både de som är beredda att göra praktiskt taget vilka konster som helst för att försöka maximera antalet medlemmar i kyrkan och de som driver på en kyrka för ”sant troende” i praktiken bidrar till den negativa medlemsutvecklingen.
Det intrycket förstärks av historien. Den har visat att varken marknadsföringskonster, ett moderniserat förkunnelseinnehåll eller strävanden efter en gemenskap för endast rättroende varit speciellt välsignade projekt.
Ett koncept som däremot har varit och fortfarande är framgångsrikt är att kyrkan ärligt, uppriktigt och rättframt kallar människor att bli Guds barn genom att erkänna och bekänna sina synder och ta emot den frälsning som Gud bjuder i Jesus Kristus. Det är den viktigaste uppgiften.
Resten är i Guds hand. Allt från medlemsantalet till frågan om vilka som ska räknas in i de heligas gemenskap.
Ett fenomen som har med kyrkans och den enskilda kristnas viktigaste uppgift att göra är det som ibland kallas Guds återkomst, ibland nyandligheten och ibland något annat.
Fenomenets kärna är att det inte finns något direkt samband med människors andlighet och kyrkotillhörighet. Det som sker är att människor tror på en gud på sitt sätt och är andliga på sitt sätt. Människan har myndigförklarat sig själv.
På många håll, också i kyrkliga sammanhang, ses detta som något positivt, något som är värt att applådera.
Om det vore så att den individualiserade tron är en tro på en enda helig Gud och på en enda frälsare, Jesus Kristus, skulle det finns orsak till tacksamhet och applåder.
Men den nya andligheten och den individualiserade tron bekänner inte nödvändigtvis alltid en helig, allsmäktig Gud och en enda väg till frälsning: Jesus Kristus. Nyandligheten och individualiseringen av tron är tvärtom ofta, för det mesta, något helt annat. Det är allt för ofta fråga om att människor skapar sig en sådan gud som de vill ha, och en andlighet som tilltalar dem.
En sådan gud och en sådan andlighet har sällan eller aldrig något med kristendomens Gud och den kristna andligheten att göra.
Kristendomens Gud låter sig inte formas av människor utan det är Han som formar dem.
Den kristna andligheten är inte ett sökande efter tilltalande, samhällsanpassade normer och social korrekthet, utan en gemenskap med Gud i respekt för Hans helighet och Hans vilja. Det är att acceptera att människan alltid är och får vara ett Guds barn med allt vad det innebär.
Att det budskapet kanske inte är särskilt populärt gör det inte mindre angeläget att förkunna det.
Tvärtom.
