De som förlorade i Ankara var den elit av domare och generaler som själva tagit sig ställningen som sekularismens väktare ovanför de demokratiska organen. På samma sätt som väktarrådet i Iran, fast med motsatt förtecken.Islam är nämligen inte bara religion utan också juridik, med målet att skapa det rättfärdiga samhället. I den meningen är islam ett alternativ till demokratin. Recep Tayyip Erdogans parti bygger inte heller på någon genomarbetad ideologi utan dess politik är genomgående pragmatisk. Att hålla religion och samhälle i sär är en sak, men att vara sekularist är politisk fundamentalism. Den står stark också i vårt västra grannland, för att låna Astrid Söderberg-Widding i debatten om svenska friskolor: ”Den grundmurade föreställningen att en svensk, sekulariserad ståndpunkt utgör en fullständigt värdeneutral position, en garanti för objektivitet och opartiskhet”.
Hos oss är sekularisterna få. En är Erkki Tuomioja som vill avskaffa de teologiska fakulteterna vid universiteten trots att han väl vet ett undervisningen inte är något prästseminarium utan fyller alla vetenskapliga krav. Eller fritänkarbasen Robert Brotherus som i församlingarnas krishjälp under Jokeladramat bara såg ett exempel på hur kyrkan gör sig till för att hålla kvar sin position.
Gröna förbundet beslöt på sin partidag i våras gå in för att klippa av alla tänkbara band och ”skilja kyrkan från staten”. Helsingin Sanomat förliknade projektet vid att riva korset ur vår blåvita flagga. Nyvalda partiordföranden Tarja Cronberg meddelade att hon inte tänker göra något alls för den saken.
Orsaken är att hon är politiker och vet att politikerna under ett par årtionden diskuterat relationen religion och samhälle och anpassat relationerna mellan kyrka och stat så att de fyller Europakonventionens religionsfrihetsartiklar. I dagis ingår religiös fostran som en del av målsättningarna. Vår religionsundervisning fyller på ett exemplariskt sätt Europakonventionens krav på föräldrars rätt att välja sina barns skola i enlighet med den egna övertygelsen.
Det finns ingen universalregel som säger hur relationen mellan kyrka och stat ska se ut. En stor majoritet får synas mer, det viktiga är att minoriteterna inte diskrimineras. Det har med nationernas identitet och historia att göra.
När Tammerfors fritänkare satt upp sin ”eroa kirkosta”-sajt är det kanske oartigt men inget orätt. Att elever som folkbokförs som lutheraner inte får ta del av livsåskådningsämnet är inte diskriminerande. Den regeln finns för att Erkki
Tuomiojas barn och barnbarn ska få fostras i en ateistisk övertygelse och inte drunk–
na i den lutheranska majoriteten.
Dessvärre har sekularisterna aningslösa medlöpare inom medierna som hjälper till med desinformation som att ”kyrkan får skattepengar”. Den lutherska kyrkans drygt fyra miljoner medlemmar klarar faktiskt själva av att betala sin kyrkas utgifter.
Att det sker över skattesedeln gör dem inte till statens pengar. När arbetsgivarna innehåller fackmedlemsavgiften av sina anställda betyder inte att det är arbetsgivarna som finansierar facket. Kyrkans medlemsavgift räknas heller inte in i skattetrycket. Vill man slippa skriver man ut sig. Det lyckas inte med kommunalskatten.
För några år sedan kom politikerna fram till att kyrkan till och med kan fungera som myndighet i dagens Europa och placerade ansvaret för begravningsplatser för alla på de lutherska församlingarna. Att staten låter en viss procent av samfundsskatten gå till kyrkan för att finansiera begravningsväsendet betyder inte att fritänkarpengar går till kyrkan.
Ändå måste man kritisera en flat kyrkostyrelse som trots trumf på hand inte kunde förhandla sig fram till en tydligare finansieringsform när man gick med på att axla ett myndighetsansvar. Dagens ordning väcker det bara irritation.
Politikerna har gett den finländska kyrkan en position i samhället, vår flagga kan ha sitt kors. Det är den finländska kyrkans egen sak att se till att kyrkan inte blir mera finländsk än kyrka.
