Heikka hänvisar till ett liknande fall i Helsingfors stift. Domkapitlet där konstaterade att det hade varit fråga om enskild själavård och ingen kyrklig förrättning och att handlingen därför inte föranledde vidare åtgärder.
Biskop Heikka säger att den tolkningen och det beslutet kommer att beaktas när det nu aktuella fallet blir föremål behandling i Esbo domkapitel.
Detta är ett blinkande grönt ljus för varje präst som så vill att välsigna samkönade parförhållanden. Rätten möjliggörs i och med att välsignelsen placeras i mappen ”enskild själavård” och inte i mappen ”kyrklig förrättning”.
Välsignelsen sker så att säga ”utanför protokollet”, enligt vilket kyrkan endast välsignar äktenskap mellan man och kvinna. Det ställningstagandet slogs fast av ett nästan enhälligt kyrkomöte år 2003 och är alltså det som prästerna har att hålla sig till.
Det som nu i praktiken håller på att ske är att företrädarna för synen att kyrkan bör välsigna samkönade parförhållanden etablerar sin syn och köksvägen gör den till norm.
Det vore nämligen snarast ett under om någon biskop eller något domkapitel efter beslutet i Helsingfors och efter ett sannolikt liknande beslut i Esbo säger nej till tolkningen att välsignelse av samkönade parförhållanden är ”enskild själavård” och ingenting annat.
Men i kyrkan tror vi ju på under, så varför inte.
Att det här är fråga om verbal akrobatik och kyrklig uppfinningsförmåga i den högre skolan torde – oberoende av hur man förhåller sig till själva saken – stå klart för alla.
Om en präst i evangelisk-lutherska kyrkan i Finland inför en samling vänner och bekanta välsignar ett samkönat parförhållande, och det dessutom sker i kyrkliga utrymmen, är det knappast ägnat att stärka kyrkan trovärdighet att beskriva händelsen som ”enskild själavård”. Då är det fråga om något helt annat än det som kyrkan lär i fråga om att ja ska vara ja och nej ska vara nej.
I relation till kyrkans problem med skillnaderna i ämbetssyn blir den kyrkliga verbala akrobatiken och uppfinningsförmågan i det nu aktuella fallet ännu intressantare.
I ämbetssynsfrågan kan biskopar och domkapitel knappast sägas ha visat prov på en uppfinningsförmåga som skulle göra samlevnaden mellan kvinnoprästförespråkare och -motståndare möjlig. Detta sagt utan all annan jämförelse mellan de två frågorna.
Vad själva substansfrågan beträffar – alltså välsignelse eller inte av samkönade parförhållanden – finns det säkert orsak att återkomma. Den har ju behandlats tidigare på denna plats, men lämnas här och nu utanför reflektionerna.
