– Daba? Hon har bara frid, men hon har nu blivit gammal, mycket gammal. Jag är två generationer efter henne och jag själv är ingen ungdom mera.
Onkeln på verandan ler vänligt och ber en av pojkarna gå efter stolar åt besökarna.
Det är en stillsam tid på förmiddagen. De större barnen är i skolan, en del av kvinnfolket har gått till torget. Matbestyren har ännu inte börjat.
Vi befinner oss i ett litet samhälle som ligger naturskönt vid Atlantkusten söder om Dakar vid de oändliga sandstränderna som senegaleserna kallar La petite côte, den lilla kusten.
Vi går in i Dabas halvmörka kammare. Här är ännu morgonsvalt med fönsterluckorna stängda. Daba sköts av en dotter (eller yngre släkting – de kallar sig alla döttrar). Det är fräscht och ombonat i rummet som nästan helt upptas av en bred säng. Spröd som en liten fågel sitter Daba litet osäkert på sängkanten, stödd av dottern. Mycket gammal, ja. Över 90 kanske, man vet inte så noga.
Vi tar henne i handen, säger våra namn, talar om Gorgi. Hon reagerar inte.
På väggen ovanför sängen finns några bibliska bilder och ett inramat foto av hennes man Gorgi, död sedan länge. På bilden ler han sitt kännspaka glada leende. Vi minns hur han ofta sa: ”Tänk, att ni kom just till Senegal och just till serererna och just till min by så att jag fick höra evangeliet! Hur skulle det annars ha gått för mig?” Han upphörde aldrig att förvåna sig över Guds godhet.
Daba och Gorgi, det var något speciellt med dem två.
Andakt fyller det enkla rummet när den senegalesiska pastorn leder oss i bön.
När jag tar avsked svarar hon plötsligt. Jag blir glad och rörd.
Daba och Gorgi. De är nog väldigt nära varann igen. Vid samma port, men ännu ett litet ögonblick på var sin sida av den porten.
