Numret dit man skall ringa om man vill köpa kollektivbiljett med mobiltelefon hade jag i telefonens minne. Däremot hade text i det sms-meddelande man skall skicka, en bokstavs- och nummerkombination, bytts för en tid sedan och den nya kom jag inte ihåg.
Jag gick fram till spårvagnsföraren och frågade och blev vänligt informerad.
Det korta besöket hos spårvagnsföraren i hans glasbur bjöd på ett vittnesbörd. Föraren lyssnade till Radio Dei och det tolkade jag som ett glatt budskap om att det var en kristen broder som satt i förarsätet. Det kändes bra.
Jag gick tillbaka till min plats i spårvagnen, knappade in meddelandet som gav mig min biljett och började titta ut genom fönstret. För första gången på länge noterade jag reklambudskapen på reklampelare, på lyktstolpar och husväggar och också inne i spårvagnen.
Mitt bland all denna skriande och påträngande reklam hade alltså de små digitala siffrorna i radion på spårvagnens instrumentbräda i alla fall talat högst till mig. De hade stilla och överraskande vittnat om att det här och nu fanns en kristen som mitt i det pulserande livet ville lyssna till ord och musik som berättade om Gud.
Utan att föraren visste det hade han med hjälp av radiodisplayen gett ett rungande vittnesbörd. I alla stillhet.
Händelsen har fått mig att återkommande ställa frågan vilka signaler vi både som enskilda och som kollektiv, församling och kyrka, skickar ut. Vilken frekvens är det vi i tankar, ord och gärning för kortare och längre ögonblick visar upp för människor som passerar oss?
Är det en frekvens där man hör budskapet om Gud kärlek till oss alla? Eller en frekvens med vittnesbörd om hur de kristna älskar varandra? Eller är det en frekvens med i värsta fall rakt motsatt innehåll?
