I november i fjol inlämnade fullmäktigeledamot Antero Laukkanen (kd) i Esbo en motion om att staden skulle göra en omfattande utredning av fattigdomen i staden.
Målsättningen var att få sådan information som skulle göra det möjligt att aktivt och effektivt minska fattigdomen och marginaliseringen i en av Finlands mest välmående städer. Motionen hade undertecknats av ytterligare 34 av sammanlagt 67 ledamöter och fördes in i berednings- och beslutsprocessen.
| Illustration: Jan Lindström |
I mars i år hade de kommunala kvarnarna malt nästan klart och motionen kom upp för beslut i stadsfullmäktige.
Nu hade följande intressanta metamorfos inträffat. Den motion som hade för avsikt att få till stånd en fattigdomsundersökning hade resulterat i förslaget att staden årligen presenterar en välståndsredogörelse. Fattigdomen i Esbo skulle följaktligen inte egentligen vara fattigdom utan ett underskott i välfärden, en liten plump i protokollet.
Med en övertygande majoritet röstade fullmäktige för årliga välståndsredogörelser och de fattigas och utslagnas verklighet förblir outredd.
Detta innebär med stor sannolikhet att det i framtiden blir svårt att uppbåda något större intresse för deras situation. Fattigdomen dribblades effektivt bort.
Tyvärr är det inte endast i Esbo som intresset för fattigdom och utslagning är litet eller obefintligt och intresset för positiva välståndsindikatorer stort.
I och för sig är detta kanske naturligt. Det är bara så att det känns bättre att tala om och presentera de rika och friska än de fattiga och sjuka.
Ett verkligt problem blir detta då de som har ekonomiska och sociala problem mer eller mindre glöms bort där välfärden fördelas och intresset fokuseras på hur de som redan har det bra skall få det ännu bättre.
Och det är ju så det ofta går. Motiveringen är självfallet inte att man inte skulle bry sig om dem som har det svårt, utan att man måste slå vakt om att de som vill och kan stå för produktion och tillväxt. Som det heter: man måste baka kakan innan man delar på den.
Den attityd som i Esbo förvandlade fattigdomsutredningen till välståndsredogörelse har på ett allmänt plan gjort och gör att kakan aldrig förefaller vara tillräckligt stor för att alla skall få en bit. En del av oss får nöja sig med smulor.
Av någon märklig anledning förefaller det nämligen vara en omöjlig tanke att fördela det som finns rättvist. I stället förutsätta alltid att det skall finnas ännu mera att dela innan det kan göras rättvist.
Eftersom vi människor – i alla fall de flesta av oss – är funtade så att vi alltid vill ha mer och aldrig kan få nog är den ekvationen omöjlig. Det kommer aldrig att finnas tillräckligt mycket för att dela rättvist.
Alternativet till detta är att vi inser och erkänner att rättvisa inte är beroende av kvantitet utan av attityder. Det avgörande är därför inte hur mycket vi har att dela på, utan hur vi ser på oss själva och på våra medmänniskor.
Eller kanske rättare sagt: att vi ser våra medmänniskor. Också de fattiga och marginaliserade.
