Som vi har väntat! När vi flyttade in på våren för två år sen skulle
den komma ”på sommaren”. Det hade ju varit alldeles lagom, förstås, för
då hade det ju varit enkelt att flytta på sig.
Men nej. Den måste vänta ett år, ett barn, en mammas föräldraledighet och en pappas vårdledighet. Och så nu, nästan mitt i skarven till en vardag med två arbetande föräldrar, med en massa bollar att hålla i luften, slår den till. Pang! Badrumsrenovering.
Ut med tvättmaskin, dusch och toalettstol och in med verktyg, golvskydd, nya väggskivor och en massa gubbar. Ut med rutiner och vardag. In med kyla (de stänger aldrig ytterdörren när de kånkar in och ut med grejer), tobaksrök (de röker precis utanför dörren de aldrig stänger) och kaos (allt är på fel ställe, inklusive städskåpsinnehållet som vi måste ösa över i vardagsrummet för att vattnet stängs av i en lucka i skåpbottnen).
Så. Nu måste vi få ihop ett pussel som består av två (snart) heltidsarbetande föräldrar, en ettåring som skall skötas av en deltidspensionerad mormor och farföräldrar i Ingå, plus klädtvättar och duschar hos grannar (världens bästa dylika) och familjemedlemmar.
Tack och lov att vi inte bor utomlands. Eller utan skyddsnät. Vi har familj, goda vänner och grannar två dörrar bort som ställer upp så mycket de bara hinner. Det är jag bottenlöst tacksam för.
Samtidigt för jag monolog i mitt huvud. Om de hjälper oss med det här så kan vi återgälda dem så här. Väger det jämnt då? Frågar jag mig.
Fast … Kanske det inte är så det ska fungera. Allting här i livet behöver jag kanske inte kompensera. Då kanske jag glömmer att förundras och tacka. Förundras över all den godhet jag möter. Och tacka för min lyckliga lott här i livet.
(p.s. Säg till om ni behöver hjälp med nåt så att jag kan återgälda all hjälp. d.s.)
