| Foto: Sofia Torvalds |
Då jag träffar Camilla Hellberg i hennes charmiga lilla radhuslägenhet i Karis har hon några dagar tidigare fått höra att hon får ett ettårigt arbetsstipendium från Kulturfonden. Hon försäkrar mig om att hennes reaktion på den nyheten var minst lika stor som om hon fått en Oscar.
– Jag sa: vem, jag? Så började jag gråta, skrattar hon.
Tidigare har hon hankat på som frilansare och för det mesta inte vetat vad hon skall syssla med från en månad till en annan. Nu har hon äntligen frihet att planera sitt liv i lite längre perspektiv. Det betyder att hon snart packar sina väskor och reser till Sydafrika, där hon har ett projekt på gång. På sommaren blir det New York, sen Afrika igen.
Den lilla lägenheten i Karis kommer antagligen att stå tom ett tag framöver.
Grundtrygghet
Camilla Hellberg har växte upp i Åbo som yngsta dottern i en stor familj, ”skrapabullen”. Henns pappa heter Göran Hellberg, före detta idrottspräst och ett bekant namn för de flesta.
– Jouko Turkka har sagt att först kommer en militärgeneration, sedan en prästgeneration. Prästgenerationens barn blir konstnärer. På mig stämmer det.
Prästbarn väljer ofta olika roller. Antingen går man in i samma tradition som föräldrarna, eller också revolterar man och gör precis tvärtom. Camilla Hellberg har valt en mellanväg.
– I flera år totalvägrade jag att gå i kyrkan. Jag upplevde att kyrkans sätt att diskutera hur det är att vara människa inte var mitt sätt att göra det på.
– Men det som jag fått med mig hemifrån är en grundtrygghet. Det betyder inte att jag alltid känt mig trygg. Men det har betytt att jag aldrig totalt misströstat. Jag har känt mig skyddad, jag har vetat att kärleken ändå vinner.
Läs profilen i sin helhet i papperstidningen 17/2007.
