Paragrafen fortsätter med en uppräkning i sju punkter av vad ”biskopen skall”. Den första punkten säger att biskopen skall ”värna om kyrkans enhet och främja fullgörandet av kyrkans uppgift i stiftet”.
| Illustration: Jan Lindström |
En del biskopar talar för hårda, resoluta tag medan andra pläderar för tolerans och söker modeller som skulle möjliggöra samexistens mellan dem som accepterar och dem som inte accepterar kvinnliga präster.
För de förra skulle kyrkans enhet tryggas om de präster som inte till alla delar kan följa kyrkans ordning antingen självmant lämnar kyrkan eller tvingas göra det. De senare är beredda att i enhetens namn acceptera en ordningsoenighet om det sker i samförstånd och ömsesidig respekt.
Esbobiskopen Mikko Heikka har lett arbetet med att för biskopsmötets del kartlägga kvinnoprästfrågan och komma med förslag till konfliktlösningar. Det förslag som majoriteten av hans arbetsgrupp presenterade andades hårda nypor.
Efter en ordentlig mangling i biskopsmötet enades biskoparna om en redogörelse där betoning primärt låg på pastorala samtal och ömsesidig respekt.
Kuopiobiskopen Wille Riekkinen har för sin del i offentligheten gett uttryck för åsikten att de präster som inte kan accepter kvinnliga kolleger borde lämna kyrkan.
Hans ”intolerans” i detta fall blir intressant speciellt med tanke på hans annars stora tolerans med teologiska oliktänkare åt det liberala hållet. Själv har han framfört åsikter som enligt en anmälan hösten 2002 till domkapitel i Kuopio inte varit i överensstämmelse med kyrkans lära, kyrkolagen och kyrkoordningen.
Biskopen friades med motiveringen att de aktuella åsikterna var inlägg i en pågående debatt. Innehållet i hans debattinlägg tog domkapitlet inte ställning till.
Helsingforsbiskopen Eero Huovinen hör till dem som anser att kyrkans enhet bäst kan värnas genom tolerans och samarbete utgående från att kyrkan har kvinnliga präster. Sin uppfattning har han nyligen gett uttryck för i en debattartikel i Helsingin Sanomat (6.4).
På samma linje var biskop emeritus Erik Vikström och är biskop Gustav Björkstrand. Också ärkebiskop Jukka Paarma har i alla sammanhang betonat samtalet och toleransen.
Trots att biskoparna alltså inte är ense om hur enheten skall bevaras har den allmänna bilden blivit att mer eller mindre samtliga är för hårdare tag mot trilskande kvinnoprästmotståndare. Orsaken till detta är att massmedierna med uppenbar förtjusning väntar på upprivande konflikter och ordentliga nappatag. Plus att de själva i och med sin nyhetsbevakning bidrar till konflikter.
Tyvärr förefaller det dessutom inom kyrkan finnas de som mer än beredvilligt både informerar om och arrangerar konflikter. I vissa fall förekommer farhågor om att så skett till och med på biskopsnivå.
Eftersom kyrkan är ett offentligträttsligt samfund är det absolut nödvändigt att den juridiska sidan av kvinnoprästfrågan utreds och klarläggs. Och eftersom kyrkan är ett trossamfund är det absolut nödvändigt att kvinnoprästfrågan inte endast ses som en juridisk fråga.
I det sammanhanget finns det orsak att också reflektera över om och var man kan hitta en gemensam grund för diskussion mellan dem som ser kvinnoprästfrågan endast som en ordningsfråga och dem som ser den som en läro- och trosfråga.
Ytterligare en sak som de enhetsvärnande biskoparna bör komma ihåg är att direkta och indirekta uppmaningar till kvinnoprästmotståndare att lämna kyrkan inte gäller enbart präster. Uppmaningen måste rimligtvis leda till att församlingsmedlemmar som av övertygelse inte accepterar kvinnliga präster också tar frågan om sitt medlemskap till omprövning.
Det är svårt att se att detta skulle vara vägen när det gäller att slå vakt om kyrkans enhet. Att det inte är det visar utvecklingen i Sverige.
Samtidigt skall man komma ihåg att enhet förutsätter att alla parter verkligen vill enhet. Om någon part inte vill enhet kan den andra parten varken tvinga fram den eller ”köpa” den med partiella eftergifter.
Därför måste kravet på tolerans och respekt ställas på alla parter.
Och därför måste alla parter målmedvetet och aktivt vara beredda att söka lösningar som möjliggör samexistens och samarbete även om ramarna inte fullt ut är tillfredsställande.
