Biskoparna i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har genom biskop Gustav Björkstrand skrivit ett brev (brevet finns att läsa på nyhetsplats ) till Utlänningsverket och Helsingfors förvaltningsdomstol har fått brevet till kännedom.
I brevet undrar biskoparna om det med tanke på kärleken till nästan och ur ett rimlighetsperspektiv finns uppenbara brister i vårt lands sätt att behandla frågor som gäller flyktingstatus och familjesyn. Brevet är en reaktion på att den 71-åriga kosovoalbanska flyktingen Halide Latifi hotas av utvisning.
Vad biskoparna anser i den aktuella frågan behöver man inte vara mycket till kodknäckare för att förstå även om det inte sägs direkt ut.
Biskoparna sätter tummen ner för en utvisning Latifi.
Att biskoparna inte tar explicit ställning i det konkreta fallet genom att till exempel uppmana dem som har Latifis öde i sin hand att låta henne stanna i Finland kan naturligtvis kritiseras.
Läser man brevet i dess helhet förstår man varför de har valt att inte göra det: brevet är mycket mera än ett enskilt ställningstagande i ett konkret fall. Det är ett kraftfullt försök att få till stånd ett nytänkande och en ny syn hos alla som har ansvar för frågor av det aktuella slaget.
Kärnan i biskoparnas kritik är att ”den gällande lagstiftningen har av utlänningsverket tolkats strängt både när det gäller familjebegreppet och definieringen av de individuella mänskliga orsakerna som skulle medge ett positivt beslut”.
Resonemanget i brevet är till synes tämligen varligt och försiktigt.
Men skenet kanske bedrar. Det som biskoparna säger är ju att utlänningsverket hade haft möjlighet att göra en barmhärtigare tolkning, men valde att inte göra det. De kunde ha gjort rätt men valde att göra fel. Kanske inte strikt juridiskt men väl moraliskt. Och det om något borde få de ansvariga på utlänningsverket att rodna av skam och göra bot och bättring.
Förutsatt att de har skam i kroppen.
Läs ledaren i sin helhet i papperstidningen 11/2007.
