Ett effektivt sätt att få till stånd konfliktsituationer är att prioritera. Den eller de som efter en övervägd prioritering får sina behov eller önskemål tillfredsställda blir nöjda. Den eller de som inte prioriteras blir missnöjda. Resultatet är slitningar och konflikt.
Ett effektivt sätt att undvika konflikter är därför att försöka låta bli att prioritera och att åtminstone försöka att vara alla till lags.
Problemet är bara att man måste prioritera.
Detta gäller naturligtvis i högsta grad dem som är valda att fatta beslut om våra gemensamma angelägenheter. Ett annat sätt att formulera deras uppdrag är att säga att de är valda för att prioritera.
Och prioriterar gör de. Det gör de också då de väljer att inte prioritera eftersom det valet också är en prioritering.
För statsminister Matti Vanhanen och hans regering är detta naturligtvis en självklarhet.
Vill man undvika prioriteringsfällan gäller det därför att vara kreativ. Och det har statsministern varit i Sibbofrågan. Han har gjort hela frågan till en juridisk fråga, som ingenting har att göra med prioriteringar, med moral, med politik, med hänsyn till opinioner.
Enligt Vanhanen är regeringens roll i Sibbofrågan nämligen endast att ta ställning till om det är juridiskt möjligt att annektera delar av Sibbo med Helsingfors eller inte.
Regeringen har alltså endast en domarroll.
En av de centrala principerna för vår konstitution är en maktdelning där de grundläggande statliga funktionerna åtskiljs i lagstiftande, verkställande och dömande makt. Riksdagen stiftar lagar, regeringen verkställer och domstolarna dömer.
Att regeringen inte bör fatta beslut som strider mot lagen är en självklarhet. För att övervaka lagligheten i beslutsfattandet sitter justitiekanslern med på regeringens sammanträden. Men att regeringen skulle vara överdomare i lagtolkningsfrågor stämmer inte.
Om det är en självklarhet att regeringens beslut skall vara lagliga är det också en självklarhet att olika beslut i ett ärende kan vara lagliga.
Detta gäller också Sibbofrågan. Att det är lagligt att annektera en del av Sibbo med Helsingfors innebär inte att det är olagligt att inte göra det. Det innebär inte heller att en annektering måste göras.
Statsminister Vanhanens juridiska reflektioner ger intrycket att han menar att en annektering är nödvändig om den är juridiskt möjlig.
Så är det naturligtvis inte.
Juridiken avgör endast vad man kan eller inte kan göra. Vad man vill eller bör göra är inte minst en moralisk fråga, ett moraliskt val.
Regeringens skyldighet är följaktligen att först låta utreda vad som är juridiskt möjligt och sedan att ta ställning till vilket alternativ den väljer av alla de juridiska möjliga alternativ som finns.
Att det eventuellt är juridiskt möjligt att införliva en del av Sibbo med Helsingfors är inget svar på frågan om det är moraliskt rätt att göra det till exempel mot befolkningens vilja.
Det är svaret på den moraliska frågan som regeringen måste ge.
