Mark Twain skrev på sin tid boken om kapten Stormfields besök i himlen. Den gode kaptenen kommer några grader ur kurs på vägen dit. Himmelriket visar sig vara en betydligt större historia än kaptenen tänkt.Änglarna får söka en hel del i de himmelska domänerna innan de hittar platsen där Stormfield hör hemma. Den är en avlägsen plätt i de himmelska sfärerna och är bekant under namnet ”Vårtan”.
Väl framme försöker Stormfield med förtvivlans mod lära sig att flyga med sina nya vingar. Men vingar är inte till för att flyga med. Här önskar man sig och så är man framme.
Twains bok kom ut när väckelsetraditionen i USA var stark. En av uddarna i hans historier var söndagsskollitteraturen där blixten med ständig träffsäkerhet drabbade Tom och Jerry precis när de åkte ut för att fiska på olämpliga tider som söndagsförmiddagar,
Vilda västerngenren har gett oss en bild av 1800-talets Amerika där predikanter inte är helt okända. Men varken där eller annanstans kommer det fram vilken styrka den amerikanska 1800-talsväckelsen hade. Ännu i dag kan den kännas i amerikanska presidentvalskampanjer. Presidentretoriken om ”ondskans makter” har en djup klangbotten.
Väckelsefolket bidrog starkt till medborgarsamhällets och demokratins seger i USA. Men till bilden hörde också att var och en är sin egen professor. Auktoriteter var något man lämnat kvar i Europa och det syns i de religiösa uppfattningarnas mångfald. För att citera Charles de Gaulle: USA är ett land där det finns hundra religioner men bara en sås. Till skillnad från Frankrike där det är tvärtom.
Twain gör sig lustig över den naiva rationalitet som växte fram. Traditionen lever kvar i Red America, småstäderna som bildar det okända Amerika. Men Stormfield då? Ja, han tyckte himlen var trist och stack därifrån.
