Detta var före datorns dagar, när husets herre satt vid en radiosändare
i mörkaste Afrika och åkallade vänner och bekanta via etern.
”Kan du höra det här?” frågade öronläkaren och drämde sin stämgaffel i
huvet på mig. Eller kanske inte drämde, men i alla fall gjorde gaffeln
nedslag på mitt förkylda huvud.
”Nej”, sa jag uppriktigt och ibland sa jag lika uppriktigt att det kanske hördes bättre till vänster.
Det var då jag kom att tänka på amatörradiotiderna. För mig lät bruset
från sändaren som en tripp i rymden och jag var lika förvånad var gång
min man sa: Nu är nån där.
Doktorn var emellertid inte oroad utan tog ett stadigt tag om min näsa
och sa att jag skulle andas in genom munnen och ut genom öronen.
Tjihi. Försök själv.
Nu är jag riktigt slängd på det. Ibland hörs små hoppfulla plupp. Tror jag.
I väntan på att ”örats dator ska förstå att själva hörselfunktionen inte är skadad” ska jag blåsa på, säger doktorn.
Att flyga, eller snarare landa, när man är gravt förkyld, har sina risker. Efter det hör man vad man hör, om alls, på en tid.
Vilket påminner mig om min farfar som hade nedsatt hörsel, men
situationen var inte helt entydig, för han valde att höra vad han
ville. En förmåga som inte är helt ovanlig. Själv vill jag t.ex. just
nu inte höra om växthusfenomenet eller om utflyttade företag eller om
optioner. Eller om vanvård av småbarn och åldringar, hunger, förtryck
eller …
Jag är ju faktiskt, åtminstone tillfälligt, döv på ena örat, så goda nyheter äger företräde.
Eller hur, Herre? Hör du mig? Kom!
Hör du mig?
Kristina Fernström. ”Kan du höra mig? Kan du höra mig? Kom!”
Hur många gånger har den ramsan i sina dar malat på i bakgrunden i vårt hushåll? Tidigt och sent, min själ.
2.2.2007 kl. 00:00
Hur många gånger har den ramsan i sina dar malat på i bakgrunden i vårt hushåll? Tidigt och sent, min själ.
2.2.2007 kl. 00:00
Kristina Fernström
